Det var en grym känsla att följa den långsamgående raden av triathleter ner mot det för dagen spegelblanka Medelhavet. Hög musik dunkade ur stora högtalare och åskådarleden var redan täta. Speakern trissade upp både oss och publiken och man kunde nästan ta på spänningen som hängde i luften. Det var riktigt mäktigt och var man inte laddad innan så blev man det nu och jag kan erkänna att ett visst mått av nervositet la sig som en klump i magen. Väl nere vid vattnet letade jag upp lämplig startfålla, fick hjälp att dra upp dragkedjan i våtdräkten och började mentalt förbereda mig för den långa dag jag hade framför mig. Nere vid vattnet var det mer stillsamt och några minuter innan start infann sig ett lugn i kroppen och det kändes riktigt bra. Jag smög fram en bit i ledet och drog några djupa andetag. Nu var det dags …

Startskottet smällde och eftersom det blir djupt direkt var det bara att sätta igång att simma. Jag hade bestämt mig för att gå ut ganska hårt från start och det var skönt att känna att kroppen var med på noterna. Det är en härlig känsla med masstart och jag njöt när jag tittade omkring mig och såg neoprenklädda triathleter överallt. Med tanke på att vi var över 2000st i vattnet gick det oväntat smärtfritt. Alla runt omkring mig höll mer eller mindre samma fart och jag kom snart in i en riktigt skön rytm. Hela tiden låg jag fint inbäddad och jämfört med mina tidigare Ironmanlopp då jag simmat långa sträckor i ingenmansland var det skönt att uppleva utomhussimning när den är som bäst. Något förvånad såg jag klockan ticka på 1.05. PB med två minuter! Snacka om oväntat. På bra humör tog jag mig igenom det ganska långa växlingsområdet utan incidenter och nu var det dags att ta sig an en av världens tuffaste och vackraste cykelbanor.

Första två milen var flacka och jag ägnade dessa åt att komma in i rytmen och känna efter hur benen kändes. Efter att smakat en del på saltvattnet under simningen var det också trevligt med lite godare vätska. Det var mycket folk omkring mig och stundtals lite hetsigt men överlag rullade det på fint och jag började längta efter backarna. Inledningen av den första stigningen var 500m med 10% lutning och efter den var jag uppvärmd. Därefter blev det mycket körning på lätta växlar men vilka vyer! Banan var enormt vacker och hela tiden körde vi på en slingrig liten väg som gick genom små byar och det var ganska mycket folk som hejade på. Det var mycket serpentinkörning och det var grymt coolt att titta uppåt och se en orm av cyklister slingra sig upp på berget. Flera gånger passerade vi så vackra vyer att man häpnade. Jag försökte njuta av den otroliga miljön och fick i alla fall en liten inblick i tour de france-åkarnas vardag. Det var helt klart den häftigaste cykling jag upplevt och det i kombination med att allt kändes bra gjorde att de knappa sex timmarna gick ganska snabbt. Efter tolv mil var det utförskörning i fyra mil och det var en upplevelse. Jag är inte direkt van vid detta och fegade därför lite genom de tvära kurvorna. Här finns det helt klart minuter att tjäna om man står på lite men det var värt lite extra tid då jag uppskattade att komma ner levande   Det hade hettat upp under dagen och när jag rullade de sista kilometrarna längs med Promenade des Anglais och såg löparna kämpa i den stekande solen var jag väl inte så grymt sugen på att ge mig ut på en mara. Förutom brännande smärta under fötterna sista halvtimmen kändes det i alla fall kanon i benen och efter en liten pisspaus snörde jag på mig löpskorna och sprang ut på det som inom ett par timmar skulle likna ett slagfält.

Det var varmt. Riktigt varmt. Inte en skuggfläck på hela banan och trots att man vid varje depå hällde enorma mängder vätska både i sig och över sig var man snustorr efter ett par hundra meter. Jag har aldrig sett så mycket folk gå så tidigt i en Ironman. Det låg trötta triathleter lite här och där som fick hjälp med svåra kramper och flera låg på alla fyra och kräktes. De man mötte var tomma i blicken redan från start och trots att jag sprang sakta märkte jag att det var inte många som var snabbare. Trots att vi sprang på en strandpromenad låg luften stilla och inte ens en svalkande bris kunde det bjudas på. Fram till halvmaran (1.48) kändes det helt OK men sedan gick det helt plötsligt saktare och det såg ut att bli en liknande mara som den jag hade på Lanzarote förra året. Efter tre varv började det krampa lite här och där men jag bälgade i mig cola, gel och vatten och lunkade på så fort jag kunde. Nu handlade det om att ta sig springande in i mål, inte hur fort jag sprang. Helt plötsligt small det till och jag fick en hålliknande smärta i magen och då tog det stopp. Kramper är OK. Ont i benen är OK. Magont är inte OK. Jag fick näst sista längden gå en hel del och varje gång jag försökte jogga kom smärtan tillbaka. Efter sista vändpunkten började det kännas lite bättre och klockan visade att jag hade 28min för sub11 på mig så jag gjorde ett försök. Det gick skapligt på slutet och det var en enormt skön känsla att passera flera av dem som sprang om mig under svackan. Vid markeringen för 40km ökade jag ytterligare och lyckades prestera något som i alla fall liknade en spurt. Att svänga in på målrakan i stället för mot varvning kändes rätt så skönt och även om jag missade sub11 var känslan på upploppet så underbar att det just då var helt oväsentligt. Så skönt!

Kommentera