Den internationella triathlondebuten stod inför dörren. Triathlonförbundet skickade sina välgångsönskningar – nä, kanske inte, men åtminstone ett papper som bekräftade att tävlingslicens erlagts. Jag skulle till att spänna bågen i märkesklockornas förlovade land.

Med intresse hade jag bevakat väderprognoserna för Zürich, med speciellt fokus på midsommardagen. Tävlingsdag för Ironman Switzerland. Veckan skulle börja mulet och svalt och själva tävlingen skulle genomföras i blåst, regn och inom temperaturspannet 15-17 grader.

Onekligen var vädret blandat under veckan som föregick tävlingen. Strålande solsken varvades med tromber och åskväder, som fick lokalpressen att sätta rubriken: ”detta är mer än bara blött om fötterna” under en bild om översvämningarna.

Provcykling ett varv på banan under proffsledning erbjöds och jag beslöt mig för att delta, allt för att sätta mig i respekt bland övriga tävlande… Påbudet var ”lungt” och sålunda gick det iväg i enbart 36 km/tim de första tjugofem kilometrarna! Nåväl. Plattmark åtminstone, så jag överlevde och pulsen var på rätt sida om 200-strecket. Sedan var det dax att få prova backkombinationen ”the Beauty and the Beast”. En cirka sex km uppförsbacke i varierande branthetsgrad. Lungt, var ordet… Stilfullt nog påbjöds första pausen i lutningens övre del, så att vi som sparade krafterna till tävlingen skulle få chansen att återse gruppen. Iväg igen! Byarnas 30-skyltar passerades i dryga sextio knyck i första nedförslutan. Nytt parti med flerkilometersuppför. Tack för styrketräning under försäsongen! Redan här började några styrkemässigt mindre bemedlade gruppmedlemmar allvarligt ifrågasätta sitt förstånd att anmäla sig till tävlingen. Men nedför på andra sidan kan man låta sin styrka vila, eller slippa sakna sin icke förhandenvarande dito. Nytt personligt hastighetsrekord på cykel för mig sattes med 87 km/tim! Adrenalinhöjande. Men jag hade i alla fall hjälm. Alla vågade nu inte släppa på och lukten av nedslitna bromsar låg som en slöja över nejden. På andra sidan Zürich finns den beramade ”Heartbreak Hill” och det var ett mycket passande namn. Det hade gått fortare att gå än det gjorde att trampa. Gnyendet hos de bensvaga fick mig att accossiera till mjölkstinna kor i väntan på att bli insläppta i lagårn. Inte utan komiska poänger i det att man själv stånkade sig upp!

Alltnog. Tävlingsdag. Molnfritt. Solsken. Vindstilla. Så skulle det förbli hela dagen. Alpcykling i 30 graders värme. Maratonstarten i behagliga 27.

Simning. Nästa år ska jag ha med mig snorkel och pickelhuva. När det var som lugnast var det bara en person ovanpå mig. De få gånger jag kom upp till ytan för att få andas var det brått. Nästa kohort av armslungande baddjävlar attackerade på bred front. Jag har alltid hävdat att 2000 personer ska inte samtidigt bada på en så liten del av stranden… Fick i alla fall så småningom simma alldeles själv i den otroligt rena Zürichsjön. Bojarna var enorma och lätta att se och faktum var att rundningarna skedde nästan med fransk sirlig artighet mot grannarna. Två varv i en följd, med viss trängsel under en liten bro till en konstgjord ö vid varvningen. Pikanta hinder i form av förtöjda segelbåtar här och var. Nog trodde vi väl alla att de skulle vara borta under dagens första timmar!

Cykling. Jag visste vad som låg framför mig. Denna dag förvisso tre gånger. Hade ju provat några dagar innan. Skillnaden nu var att det blev dånande varmt med brännande sol. Första varvet gick ändå rimligt bra, i stort sätt enligt plan. Men belastningen i uppförsbackarna sänkte prestationsförmågan helt och jag presterade en kass cykling. Intressant nog höll jag min plats placeringsmässigt, har det visat sig! Fler än jag sunkade på jonnen!

Löpning. Med ben som övermogna bananer var det dags för dagens första skratt. När jag kom in i växlingsområdet låg det massor av folk som på en badstrand! Sänkta och uttorkade, med mycket lindrig aptit på en löptur. För egen del var det på med dojorna och iväg. Fyra varv i stadens centrala delar. Massor med folk ute som åskådare. Första varvet gick ju helt glimrande, de andra tre något långsammare, men jag höll ihop det hela och avancerade 300 platser i totallistan.

Till slut kunde jag sålunda bokföra en 54:e plats (av 90) i gruppen M50-54, med tiden 13:26. Första intrycket var en grym besvikelse över tiden, men det har lagt sig. En otroligt välarrangerad tävling i vacker omnejd och oförutsägbart väder gör ändå att jag kan glädjas åt min prestation. Dessutom fick jag många nya vänner från alla möjliga platser i världen.

Kommentera