9:36:05. 12:e man i mål och 9:a i Senior SM. Nio-trettiosex-nollfem – en tid som
hamnar på 42:a plats på bästa listan över en järnamn av en svensk. Wow. Vilket
j-la lopp! Läs vidare så får du veta mer om hur det var.

Årets huvudmål var från första början att köra Kalmar och att sätta en bra tid.
Efter att ha kört Hawaii i oktober 2003 och putsat min personbästa där med fem
minuter kände jag att en tid under tio timmar var realistiskt. Hawaii hade lärt
mig mycket, hur jag skulle lägga upp träningen och hur jag skulle genomföra
loppet för att få en optimal tid. Trots att jag hade en svacka där på löpningen
sprang jag på 3:47 och efteråt när jag studerade resultatlistan fick jag en
aha. Trots min 495 plats totalt så hade jag drygt 200 tävlande framför mig
sämre löptid, jag tolkade det som att många går ut för hårt och får problem och
hankar sig i mål sedan, med lite tur tappar man inte för mycket, i värsta fall
tvingas man att gå och då är det ”game over”.

Målet med Kalmar skulle bli en lång övning i pacing och gör allt i min makt att
kunna springa ner mot 3:15 och få en sluttid runt 9:30, en sådan tid skulle
även räcka till drygt en topp tio plats på SM.

Sagt och gjort. Träningen var lite hackig under våren, jag tränade och tränade,
speciellt långlöpen var sadistiskt långa vecka in o vecka ut, men det lossnade
inte riktigt, en blöt senvår med Hjorten och Göteborg i monsun med skräck för
min vurpa från 1999 höll på att ta kål på motivationen. Det var dags att göra
något – jag tog mig i kragen och gjorde en minutiös plan som jag skulle följa
stenhårt och skrev ner alla detaljer som jag ville ha koll på så att jag inte
”gav” bort en bra chans för slarvig uppladdning eller punktering. Säter VM
ströks ur kalendern och kördes bara till löpningen där jag klev av.

Juli ägnades åt träning och två sprinttävlingar och ser man på det började gå
bra. Visserligen var sprinttävlingarna ett litet orosmoment genom att man
blandar in en helt annan fart men det funkade. Simningen lossnade och med lånad
nyckel till Ekebo avverkades det ena passet på 4 km efter den andra, tråkiga
serier som 14*200 eller 30*100 alt f2. Sista veckorna kändes det som jag var
tyngdlös i vattnet och löpfarten var i partitet med den inför Hawaii, dvs strax
under 4:20min/km på aerobtröskel.

Sista veckan före Kalmar tog jag semester och innehöll en resa upp till
Sundsvall med omnejd samt toppning hemma. Den ökade energin gjorde mig rastlös
och även grinig emellanåt, sorry. Jag och Åsa reste ner till Kalmar på fredagen
och var framme på tidiga eftermiddagen, det var varmt. Jag hämtade snabbt ut
min nummerlapp, hämtade nycklarna till vår studentlägenhet och gick sedan på
tävlingsgenomgången. Stämningen i Kalmarsalen var lite elektrisk, fylld av
föväntan blandad med nervositet. Det var kul att hälsa på alla bekant ansikten,
i övrigt var det lugnt. Jag kände ingen större oro, på något vis visste jag att
jag det skulle gå bra. Inte ens startnummer 13 var något att oja sig över. Jag
har stressat upp mig tidigare men på min sjätte järnman vet jag att låta bli
hypen och ångesten. Tvärtom en tävling är rolig speciellt när man tränat bra,
en rolig examensdag eller som julafton, hur bra ska det gå? Efter genomgången
installerade vi oss i boendet och gick tillbaks till tävlingsområdet för att
äta pasta med Marcus, heja fram Hasse som gjorde en grym sprint. Tillbaks i
lägenheten donade jag med min utrustning, såg lite på tv och gick och lade mig
redan 21:30.

Sömnen var god och klockan ringde 04:50, hade gärna velat ligga kvar. Istället
slängde jag i mig frukosten, kanske dagens enda misstag, lite väl söt müsli,
två frallor, ett päron, en Powerbar och en flaska Vitargo. Smorde mig på sina
ställen, tejpade på andra och iväg bar det. Jag hoppade på cykeln och var
framme på 5 minuter. Incheckingen gick snabbt, jag ställde upp mina saker och
sedan hade jag massor med dötid. Jag lämnade växlingsområdet där det var för
mycket nervositet utan sökte mig till simstarten och satte mig ner på en klippa
och blickade ut över sundet, solen sken och vattnet låg stilla. Det fylldes på
med folk så jag knallade bort till startfållan och tog på mig dräkten. Hoppade
i vattnet och värmde upp lite, det kändes super.

Nationalsången spelades och helt plötsligt var vi i vattnet och väntade på
start. Där kom vi iväg och jag blev lite tagen av farten de första hundra
metrarna eller så, jag kom ihåg att jag i det här sällskapet borde vara lång
framme så jag sträckte lite på draget och efter 500 meter hade jag känning på
tätgruppen. Där var Ted, Niklas, Flinta som jag kunde se. På hemvägen hade vi
lite medström så farten var hög, jag bubblade av skratt inombords över hur lätt
det kändes och vid första varvet var jag uppe som 3:a, varvningen med löpningen
på land var slitigt och fick pulsen att gå upp rejält. Snabbt tillbaks i rytmen
och kämpa i klungan, vid luckor lät jag de andra favoriterna täta, det fanns
ingen anledning att dra fram dom som ändå cyklar ifrån mig. Resten av simningen
var odramatisk förutom att vi några gånger simmade över grynnorna som vi hade
blivit varnade för samt att vi började varva de sämre simmarna på slutet av
andra varvet. Simningen var snart slut och det blev lite mer intensivt, jag kom
upp som 6:a och sprang snabbt till växlingen. Tiden var 53:44.

Växlingen var odramatisk och efter 1:37 var jag ute och iväg. Det tog en stund
att toffla i och de första milen började några av de andra favoriterna att
passera. Det är nu jag märkte att min puls var aningen för hög och att magen
var lite orolig, troligen den för söta frukosten. Sockerretligheten skulle vara
kvar resten av cyklingen och ha en dämpande effekt. Jag passerar en kille från
SPIF som lägger sig tre meter snett bakom, irriterad påpekar jag att han ska
lämna lucka varpå han replikerar att jag ”cyklar för långsamt” – säger killen
som blivit passerad…Han kör om mig igen på banans knixigaste del i
villaområdet och vi får sällskap av Sofie Dovrén. Jag ser att min SPIF vän
lägger sig på hennes hjul, med 10 m lucka och jag sladdar en bit bakom. På
flygrakan före vändpunkten ser jag att Niclas Nilsson leder följd av en grupp
på fem man med Kirchberger, Ås, Stolz, Ydremark o någon till, täten skulle se
ut hela vägen med skillnaden att Nilsson drog ifrån. Efter vändningen drar jag
ifrån mina två vänner, hjälpt av medvinden, någon större lucka blir inte, ett
par hundra meter eller så. Jag kollar hur jag ligger till mot de andra och tar
ut riktmärken på några kända ansikten. Vid första varv är stämningen bland
publiken på topp, jag ser Åsa också. Knixet in gör att mina kompisar kommer
ikapp och Sofie drar ifrån, jag är inte nöjd med min mage utan släpper tanken
på en tid under 5 timmar och försöker inte köra ifrån min mage, den ska bli min
vän till maran har jag bestämt. Så Sofie drar ifrån, någon till passerar mig
men när min kompis från SPIF dyker upp igen bestämmer jag att göra som täten
hakar jag på honom med lucka, vi kör ihop sedan de återstående 9 milen. Han är
också rutinerad märker jag när en kille med tempohjälm dyker upp, lägger sig
efter honom och denne cyklist drar oss fram tills ca 2 mil återstår då han tar
slut och faller ifrån.

Varven går bra, farten ligger i snitt på 34-35 km/h, jag ser några större klungo
i övrigt är det bra. Solen steker och jag oroas över att jag kanske inte
dricker tillräckligt. Jag äter mina Powerbars och provar dricka cola för att
trösta magen. Blir lite sur att de bara fyller falskorna till hälften som de
langar. Vi puttrar vidare och har tur med tåget som passerar precis framför
näsan på oss så vi slipper stanna. Efter 5:15:58 har jag cyklat klart och har
nu bara en löpning framför mig. På väg mot växlingen ser jag löpbanan från
cykeln och konstaterar att flera av killarna springer stelt, deras hårda
cykling ser ut att komma tillbaks.

Jag kliver av, växlar på 1:37 och ger mig ut. Enligt Åsa ligger jag på 20 plats
i tävlingen och har lite att ta igen om jag ska greja mitt mål. Jag har en
norrman precis framför mig som sätter av i god fart, själv försöker jag hålla
nere på farten och inte trampa iväg som om det vore sprint. Första 5 km går på
21:50 och benen känns strålande. Jag springer på 4:30 fart på 155 puls och
cyklingen känns knappt av, härligt. Jag möter Niklas Nilsson och resten av
täten. Milen passeras på 45 blankt. Läget är under kontroll, blodsockret är så
högt att jag tittar på husen i villaområdet, jag tar mig ävcen tid att justera
tidtagningschipet så att det inte ska ge mig skavsår. Jag tänker på att spara
på krafterna, dricker vatten och kola och har tre Squeezys som jag tar per
varv. Sofie Dovrén springs ner och jag passerar även David Näsvik som ser
dubbelvikt ut, jag kan bara inte låta bli att säga åt honom att sträcka på sig
för att få bättre hållning/andning och få lite bättre löpsteg, jag ber honom
också gör samma tjänts till mig om jag kroknar. Första varvet passeras på
1:02:47, jag håller nästan jämna steg med täten. Andra varvet går ocskå bra, nu
börjar det bli mer folk på banan, halvmaran passeras på 1:35 och jag får gåshud
när jag ser klockan, tänker på att jag inte kissat på hela tävlingen men känner
också att jag skulle kunna göra det om jag ville så det sorteras bort. Ser
ibland folk jag känner, sådan som jag hejar på eller bara kolla avståndet till
hela tiden. Kilometer efter kilometer tickar iväg, en stillhet infinner sig med
den lätta vinden från Kalmarsund där jag springer i Ölandsbrons skugga, lite
som känslan i Natural Energy Lab på Kona, jag är där men som i en bubbla,
mekaniskt utför min kropp ett löpprogram. Efter 2,5 mil börjar låren bli
tyngre, spänsten börja sakta rinna bort. Jag får mina gels vid varvningen av
Åsa, klockan visar drygt 8:23 så om jag inte bonkar, vilket inte känns som
troligt ska jag greja en tid under 10 timmar. Andra varvet går på 1:07:37, lite
långsammare än täten. Efter någon kilometer möter jag vinnaren Niklas och jag
hejar på honom. Ser slutstriden om silvret och bronset, Ted Ås kommer och bakom
jagar Månsson med ett imponerande löpsteg. Nu börjar kampen för min del också,
benen är tunga, demonerna frestar att jag ska börja gå. Norrmannen jag
passerade på första varvet går om, jag konstaterar att han inte räknas i SM och
önskar honom lycka till. Pulsen börjar driva neråt 140 från att ha stadigt
varit på 155, energibrist. Jag stjälper i mig cola med vatten och trycker i mig
mina gels med några kilometers mellanrum, dödstrött passerar jag sista
vändpunkten. Nu är det bara 7 kilometer kvar, häng i nu, kämpa. Ser Marcus från
andra hållet och vi uppmuntrar varandra. Vid 3 kilometer kvar mulnar det till
och kommer några droppar, jag biter ihop försöker få lite mer fart och styr mot
mål, ser byggnaderna vid mål på håll och jobbar på, på upploppet kollar jag om
någon hotar bakifrån innan jag slappnar av och går i mål. 3:23:10 på maran,
sista 14 km på 1:12:47 – jo det var tungt. 9:36:10 nytt pers och en topp tio
plats. Pust, jag är yr, uttorkad men glad. Det gick, det går!

Kommentera