Buljongen var för varm att drickas så jag koncentrerade mig på brödet. Jag tog en tugga men det fanns ingen hungerkänsla alls, tvärtom mådde jag illa. Plötsligt började synfältet att krympa och det började tjuta i öronen och all ljud tonade bort. Det snurrade i huvudet när jag med stapplade steg gjorde det enda rätta och tog mig till sjukvårdstältet. Där inne orkade jag knappt sätta mig ner på golvet under tung andhämtning. Efter några sekunder fick sjukvårdarna som verkade ha ovanligt många slutkörda triatleter att ta hand om upp uppmärksamheten och jag anvisades en brits. Jag tog av mig skorna och täcktes med tjocka filtar, gav en snabb redogörelse av mina symptom och de började koppla mig upp mot en påse dropp. Sakta började droppen verka medan ett biträde tog mina personuppgifter för räkningen – drygt 650 pix . Efter en stund var dropppåsen tom och jag fick förklaringen att det jag hade upplevt var att hjärnan pga för låg blodsocker börjat stänga av vissa delar. Med betydligt piggare steg knallade jag iväg för att duscha och få massage – tänk att näringslösning direkt i blodet kan göra så stor skillnad.

Dagen hade börjat redan vid halv fem, jag studsade upp nästan omgående medan Magnus drog sig i sängen bredvid. Mekaniskt klädde jag på mig, satte i linserna och knallade ner för frukosten. Tvekade lite att dricka te (vätskedrivande) men lät mig ändå piggas upp. Slängde i mig ett ägg och bredde bra med smör på brödet eftersom jag läst att de som äter mest i frukost brukar få bäst resultat på distansen. Martin, en triatlet från Örebro kom ner tillsammans med sin bror, vi försökte vara skämtsamma men nervositeten fanns där ändå. Uppe på rummet blandade jag till fyra flaskor med Vitargo – min energidryck och rafsade ihop mina prylar. Mats skjutsade oss alla sedan strax före sex till tävlingsplatsen. Vi bodde i Kilchberg, precis vid foten av den beryktade Heart Break Hill, ett monster på 67 meter och tidvis en lutning på 17% – eftersom den kommer sista gången vid 175 km på cyklingen så är den rätt tuff att ta sig över. Till Landiwiese och tävlingsområdet var det ca 3 kilometer längs Zürichsjön. Mats släppte av oss utanför stängslen och det var packat med folk, både tävlande och anhöriga. Solen var uppe ovan bergen på andra sidan en rätt så spegelblank Zürichsee, det här skulle nog bli en kul dag tänkte jag.

Colan började verka, inget snack om saken. Den där sköna pulserande känslan av välbehag flöt ut i kroppen. Jag hade precis passerat 7 km markeringen och började springa tillbaks längs växlingsområdet. Ur högtalarna pumpade ZZ Tops ”Gimme all your loving”, det var packat med folk och solen sken. Lustkänslan var övermäktig, jag sprang kusligt lätt och snabbt, plötsligt började jag sjunga med låten och slöt sedan ögonen. Endre var kort sagt hög, en knarkare på marathondelen av en Ironman. Vis av läxan från förra året kom jag ihåg att inte öka farten utan höll igen och fortsatte att metodiskt springa ikapp medtävlarna längs banan. På den trista baksidan av löpbanan där det inte fanns någon publik cyklar en kille förbi och säger uppmuntrande ”You look very strong”. Jag springer på, pulsen är fixerad på 145-147 slag och snart är första varvet avklarad på en tid av drygt 66 minuter. Vid varje kontroll växlar jag mellan Squeezy (energigel) och vatten eller cola blandat med vatten (för att slippa kolsyran, efteråt får jag höra att en 50-50 blandning med cola ger en sockerhalt på 6-8%, precis det som är optimalt för kroppen). Magen börjar blir orolig, irriterad, så jag tvingar mig att ta mina gels – jag ska inte springa in i väggen som förra året. Ibland varvar jag med äpplen, det syrliga smakar gott – däremot är det jobbigt att tugga. 1 km efter varvningen ser jag Martin för första gången springandes från andra hållet, han ser pigg ut. Vid trekilometers skylten spelar en DJ bra house/trancemusik och jag showar för publiken med lite Travolta-moves när jag passerar bägge gångerna. Jag tar in på folk och det känns bra. Halvmaran klockar jag på 1:41 och börjar fundera på vad min sluttid kan bli. Andra varvet är klart, klockan stannar på 1:11, jag börjar alltså tappa fart men inget direkt att oroas över. Ser en tjej som hämtas med ambulans vid vägkanten, det ser inte bra ut alls. Varje gång jag ser folk gå tänker jag på fjol då jag själv gjorde bort mig och fick linka runt som en slagen man. Jag fascineras över att jag nu sprungit 28 km på en Järnman utan att gå. Jonas Coltings ord om att det är bara mentalt att man går på en mara finns hela tiden i bakhuvudet. Jag känner tidtagningchipet skava runt vristen men avför det hela med att när jag tar en kisspaus ska jag rätta till det.

Martin hjälper mig att pumpa däcken, framventilen är krokig kan man se. Vi tar på oss våra våtdräkter och traskar med i lämmeltåget till simstarten. De två grabbarna som är sämre simmare bemödar sig inte att simma in, jag däremot drar en kort tur, vi önskar varandra lycka till. Allt känns bra – vattnet är skönt. Tio minuter före sju uppmanas vi att kliva upp och ett snöre dras. Jag ställer mig längst fram men blir i slutändan bortmotad en rad av mera bestämda killar. De spelar ”Jump” med Van Halen och folk börjar klappa händerna strax före starten.

Starten går och en massa folk rusar om en, jag springer i och börjar simma, vi är drygt 1100 triatleter idag så jag antar det sär mäktigt ut från stranden. Det är lite gruff och folk simmar på varandra. Jag håller igen och chansar inte våldsamt som förra året. Ganska snart märker vi alla av vågorna som är stora och kommer att göra resten av simningen till en tuff seglats. Ute på den långa rakan simmar vi rätt mot vågorna som nu är skapligt höga, ibland överraskas jag och blir hängande i luften eller borrar mig ner i vattnet. Farten är behaglig och jag hittar ett par fötter att drafta på – att det är en blå badmössa, dvs ett proffs gör inte saken sämre. Vi varvningen av den lilla holmen får jag en smäll över glasögonen och det börjar läcka in vatten, jag oroas av att få linsen ursköljd men det ordnar sig. Tappar kanske tjugo meter med att rätta till allt mot min ”vän”. Vågorna mörbultar oss men jag simmar ikapp och hakar på en tjej – Sylvia Vaupel, fjolårsegrarinnan, hon är liten och erbjuder ingen vidare våg men eftersom hon simmar rakt och i min fart klänger jag fast. Jag ser två andra blåa badmössor (proffs) och inser att simningen måste nog gå rätt bra. Sista svängen och snart är vi klara. Ett par armar tar tag i oss och vi kommer upp på rampen till torra land. Jag tar av mig våtdräkten med den vanliga kicken och springer till min plats. Det är masspor med cyklar kvar. Efteråt får jag veta att jag simmat på 1:00:18 drygt 6 minuter efter täten och som 46:a totalt i hela tävlingen. Jag drar på mig cykeltröjan, tar på mig skorna & hjälmen och springer iväg med cykeln. Hoppar upp och hör Mats heja i bakgrunden – nu ska det cyklas.

Jag känner direkt att något är fel, framhjulet är mjukt. Jag stannar i svängen på trottoaren och tar bort framhjulet. Det är ingen riktig punka, snarare ventilen men jag har ingen annan ventil – det enda jag kan göra är att byta däck. En man som stått och hejat kommer fram och frågar på amerikansk engelska om han kan hjälpa till. Jag säger att jag inte får ta emot, det är mot reglerna men när jag inte kan skruva loss ventilen från däcket tar han över med sina torra fingrar. Det nya tubdäcket kommer på snabbt men när jag skruvar på patronadaptern kommer ventilen loss och vi börjar om från början. Jag skruvar ihop adaptern med kolsyrepatronen som ska fylla däcket med luft men inget händer, förutom ett vagt pysande – nålen som ska göra hål når inte fram – de är av olika märken. Skit. I huvudet for tankarna om att jag inte tar mig i mål och att jag nu måste köra Kalmar. Min hjälpsamme vän däremot är lugn och säger att vi som har tränat ett helt år inte ska få våra lopp förstörda av sånt här. En marshall kommer fram på motorcykel och jag frågar om vart jag kan få hjälp – han vet inget om ”Bike Doctorn” som omtalas i tävlingsinfot och åker sedan iväg. Mannen däremot kommer på att han har en pump i sin bil och springer iväg för att hämta den. Till en början händer inget, det bara pyser men efter lite bändande och skruvande av ventilen börjar däcket fyllas. Jag tackar för hjälpen och hoppar upp på hojen, genomfrusen, skitig och med skallrande tänder. På cykeldatorn ser jag att diffen mellan den och pulsklockan är drygt 16 minuter – tid som jag inte kan ta igen. Jag känner uppgivenhet till en början, det blir inget kval denna gång heller men vaknar till av den programmerade rösten som säger att en Ironman är aldrig enligt planerna och att det är just nu, just här jag kan påverka mitt tävlingsresultat, chanserna att kvala finns där än även om de är små och på maran kan mycket hända. Jag vänder uppgivenhet till beslutsam ilska och på den långa raksträckan längs sjön ca 30 km hamrar jag på och börjar cykla ikapp folk. Kör ikapp en kille på en Orbea (samma spanska märke som jag) och vi morsar på varandra. Jag ser att sjön kokar i den hårda vinden, full med vita gäss på vågorna och endast en handfull vindsurfare är ute. Publiken har försvunnit – jag klandrar dem inte i det här vädret, det är mycket blött och massor med löv och skräp har blåst in på asfalten.

Jag hittar cykelrytmen efter simningen och märker att jag inte blir omcyklad av lika många som förra året. Arianne Gutknecht, trea förra året i damklassen kommer förbi men lyckas inte dra ifrån mycket, först när en mindre klunga med killar kommer där hon hakar på börjar hon försvinna. Det är mulet men torrt på platten längs sjön. Robin Roocke från Australien och en annan tjej passerar också för att bli avghängda i första stigningen. De satsar hårdare utför och kommer förbi. Jag hamnar bakom henne och hennes kompis när de kör mitt i vägen sida vid sida – jag blir sur av att de blockerar att och säger ”Ladies, please let me pass” och håller mig längs till höger när jag kört om som en markering att de inte borde blockera för andra. Vi skulle hålla sällskap större delen av första varvet. Vi den evighetslånga uppförsbacken vid Egg spinner jag sittande lätt och vid god fart. Det är nu regnet kommer, från att ha varit enstaka droppar tidigare öppnas himlen och nedförskörningen känns olustig. Jag fegbromsar allt som oftast och låter alla passera. Det spöregnar nu verkligen. Till råga på allt kommer kastvindar när vi närmar oss vägen längs Zürichsjön också. I höjd med pariserhjulet möter jag ledarna, de ligger med flera hundra meters lucka jag hittar vinnaren Peter Kropko långt ner i fältet. Jag kan inte ligga för dåligt till, kanske 20 minuter efter. Efter paniken i utförsåkandet studsar jag tillbaks och känner mig pigg och stark, påminner mig om att de flesta av mina långpass slutat i åska och känner mig starkare än de andra och som Johan Musseuw som vann Paris-Roubaix under vidriga förhållanden. Jag kommer ikapp fuskåkar gänget med damproffsen (tappade lite respekt när jag märkte hur medvetet de ligger på rulle eller precis inom gråzonen) i Heart Break Hill, pulsen går upp mot 174 strax under syragränsen men det känns inte allas hårt. Det är inte maxat med folk men bra publikstämning ändå. På krönet stannar jag till och får langning av Mats, han frågar om jag vill ha Snickers men jag avböjer, däremot tar jag full ranson av gels och energikakor (8+2). Klockan visar 2:32 i cykeltid och 35,2 km/h i snitt. Det går enligt planerna, vädret är som det är tänker jag.

Det går trögare nu på andra cykelvarvet. På något sätt får jag inte upp farten, till råga på allt måste jag fega i kurvor eftersom framdäcket inte är riktigt limmat och inte att lita på. Folk cyklar om igen på de tekniska småvägarna i bergen ovan Zürich. Jag stannar för två kisspauser – så långt allt väl. Vid ett av stoppen upptäcker jag att det spolande ljudet från hjulen kommer från vatten som kommit in i själva fälgen där ventil och alla ekrar sticker ut – toppen, det förklarar varför det är så trögrullat. Mellan fyra och fem timmar på cyklingen har jag en svacka, ilska har runnit av och magen är mätt på all koncentrerad socker den matats med. Jag övergår till att dricka mycket vatten och undvika gelsen och plocka åt mig bananer istället. Och ser man på när det är dags att klättra uppför Heart Break Hill sista gången börjar det kännas normalt igen. Backen är tuff och varje muskel får jobba ordentligt, pulsen är inte alls lika hög som förra gången. Snittet har sjunkit ner till drygt 32 km/h. Jag tofflar ur och springer in för växling. Cyklingen har tagit 5:58 -helt åt skogen pga strulet eller 414:e tid. Märker att löpskorna och strumporna som jag funderade på att täcka över för start med en plastpåse är genomsura – också en lärdom. Inget att bry sig, det blir ändå blött av svett. Jag tar mina gels vis av fjolårsläxan, nu ska jag springa helan maran och det innebär mat och dryck ända in i mål, inga avsteg tolereras. Till min stora förvåning känns steget lätt och låren inte alls slitna – underbart, jag är precis i det skick jag ville vara i – här ska det bli skoj att springa. Jag håller igen på farten, 42 km är ingen sprint, tålamod var det andra nyckelordet idag, en mara tar rid – det är ett faktum, den går inte att stressa för då slår det tillbaks. Nu går det ändå undan och 5 km passeras på 22:30.

Steget är mycket kortare, jag har sprungit 33 km och är inte alls lika pigg. Besvarar inte hejaropen längre utan fixerar blicken bara framåt. Vid 34 km känner jag mig så seg att jag går genom stationen. Vill inte ha något att dricka eller äta men förmår till att ta lite ändå. Jag joggar vidare envetet, pulsen är nere på drygt 130-135 (ett tecken på energibrist…) och peppar mig med att nu är det bara si eller så många minutrar kvar till mål. Tänker lite på löptekniken men mest hamrar jag bara på. Jag går igenom stationerna vid 38 och 40 km också. En kille som jag sprungit ikapp tidigare går om mig, sista två kilometrarna in mot mål ökar jag lite och kommer ikapp honom med en halvkilometer kvar, farten är riktigt hygglig nu. Han är ängslig att jag ska spurtslå honom varför jag säger att vi går i mål tillsammans eftersom vi ändå fajtats så länge, vi greppar varandras händer och jogga glatt över mållinjen. Biip Biip hörs det från tidtagningen – 10:40:19, 3 minuter från pers och 158:a i tävlingen eller 31:a i min grupp 25-29 år. Maran gick på 3:38:19 och det var 115:e snabbaste under dagen. I efterhand får jag veta att det krävdes 10:03 för att knipa sista platsen till Hawaii. Efter målgången gratulerar jag min kompis och svarar glatt kontrollanten som ska kolla om vi är fräscha att jag hade önska bättre väder. Därefter går jag vidare till mattältet för att äta.

//Endre – som kommer att fortsätta att försöka att kvala och lära sig av varje lopp….nästan där nu!

Kommentera