Torsdag 2/8
Tidig uppgång, slänger i mig lite flingor och hoppar in i bilen. Åker över och plockar upp Magnus som ska köra hem min bil från Arlanda. Framme vid flygplasten möter jag Helena Kvapil och vi checkar in. Flyger ner till Köpenhamn där vi hamnar på samma flyg ner till Zürich som Johanna Forsberg – som ska köra ett kortlopp dagen innan Ironman samt Pelle Eriksson i Karlstad som också ska prova kvallyckan i just min klass. Framme i Zürich vid lunchtid skiljs vi åt. Vi tar en minibuss in till lägenhetshotellet som ligger supercentralt. Det är +32 och solen värmer på bra. Vår lägenhet är blir ledig först om några timmar varför vi får ett annat – på fjärde våningen, hiss saknas givetvis.

Vi träffar på några snälla amerikaner som har bil och frågar om vi får åka cykelbanan med dem. Inga problem och vi kryssar runt i två timmar och noterar att cyklingen är knixig och inte lätt att hitta. Åter i stan blir det pasta till lunch. I lägenheten håller Helena på att freakar ut, det är varmt, bullrigt (gatuarbete) och WC-spolar inte. Hon vill byta hotell och kastar sig över telefonen – tyvärr är allt fullt. WC:n lagas snabbt och jag undrar vad som är problemet.

Vi monterar ihop cyklarna och vid sextiden rullar vi iväg för att ta en titt på den beryktade branta Heartbreak Hill. Den är brant men inte så lång, nog ska det gå bra. Vi cyklar förbi startplatsen där festivalområdet håller på att byggas upp. Vi frågar om vattentemperaturen och får veta att det är 24,2 men att det kommande dagarnas åska nog kommer att kyla av den så det blir våtdräkt. Dagen avslutas med middag (pasta). Helena är trött efter en stressig arbetsvecka och går hem för att sova. Jag tar mig en kvällspromenad och ser nattbadare, tonårshångel och andra suspekta flanörer vid sjön.

Fredag 3/8
Det åskade med besked under natten och vi blev blöta från det öppna takfönstret. På plussidan är att det är inte lika varmt längre. Helena och jag cyklar iväg till starten för en liten simtur.

En ilsken hund får svar på tal på engelska från Helena som svarar med samma mynt. Vattnet är skönt även utan våtdräkt. Det blir en kort simtur, efteråt springer vi någon kilometer. Benen känns kanonbra, jag hoppas bara de känns lika fräscha när det är dags för söndagens mara.
Vi käkar frukost (croissanger&frukt) och hämtar ut vårt startkit. Förvirringen är stor eftersom det inte finns några persedelpåsar.

Tillbaks i centrum blir det pastalunch och därefter åter till startplatsen för pre-racemeetingen som flippar ur totalt. Kaos var ordet, alla frågar men det ges inga svar, ingen kan dessutom engelska. Vi snackar med andra tävlande och konstaterar att detta suger. Det börjar åska och spöregna när vi ska åka hem. I lägenheten är det vila (sömn) som gäller. Klockan sju är vi i Albisgüetli – en maffig festsal där pastapartyt ska hållas. Vi sitter med Pelle och hans kompis Henrik och även med en tysk kille som blivit diskad i Roth. Maten är jättebra, jag är trött på att äta. Underhållningen är varierad, toastmasterns sinne för humor är noll – däremot är akrobatgruppen proffsiga. På hemväg tar vi en liten promenad på byn, vi konstaterar också att röka marijuana öppet är helt okej.

Lördag 4/8
Sovmorgon idag. Det åskade i natt med – men det är svalt och det går bra att sova. Handlar frukost och slappar framför tv:n och ser friidrotts VM och herrarnas marathon. Vid halv tolv cyklar vi ner till starten för att lämna in cyklarna. Tävlingsområdet är knökfullt, massor med människor som ser hur grymma ut som helst, utställningsområdet är imponerande. Det märks att det är tävlingsdags snart. Vi stöter ihop med Johanna Forsberg som ska köra ett kortare elitlopp, är vippen på väg att stanna för att titta men det börjar åska igen så vi sticker in mot centrum. Tillsammans med amerikanerna Allen & Jennifer går vi på bio – ett perfekt sätt att bränna lite tid. Det blir den tre timmar långa ”Pearl Harbor” – en ganska fjantig story för att iscensätta en maffig krigsscen blir vi överens om efteråt. Sista måltiden blir lasagne. Helena pimplar öl som vanligt, jag avstår – inga experiment. Endast nervösa förberedelser, benrakning och försök till sömn återstår. Dagen innan en Ironman känns så bortkastad.

Söndag 5/8
En skön varm våg av eufori pulserade i min kropp, jag kändes mig lätt och stark. Benen som hade verkat trötta för en stund sedan var som förbytta. Löpsteget var enormt. Jag verkligen sprang för första gången i mitt liv i ett Ironmanlopp. Peter Kropko sprang förbi och det slog mig att han inte drog ifrån så väldigt fort ändå, han jagade ändå ledande Mauch som en besatt. Jag kände mig pigg och sneglade bakåt för att se när näste man skulle komma. Först kom bikemastern med en skylt att det var 3:an i loppet sedan dök Bruno von Flüe upp, en liten smal kille som hade lett tävlingen länge. Utan att ens reflektera över vad jag gjorde hängde jag på honom. Tempot var inte alls farligt, jag hängde lätt på. Det var soligt, folk hejade mycket och jag sprang bakom loppets trea utan problem, jag ville börja gråta det kändes så bra. I bakhuvudet visste jag att jag skulle få betala för det här men jag ville absolut inte slå av på tempot. Von Flüe sprang på och jag var honom i hälarna, efter sista vändpunkten gick jag upp framför honom och bikemastern vände sig förvirrat bakåt till mig och sa med en viss osäkerhet ”You are third now”, varpå jag snabbt förklarade att ”I´m a lap down” och visade min handled och antalet hårdband som vi fick vid varvningarna. In på växlingsområdet efter 4 km började det kännas jobbigare och jag började tappa sakta mot von Flüe. Det var dags att betala tillbaka….

Natten hade varit rätt typisk före ett långlopp; dåligt med sömn pga nervositet. Det gällde att koppla bort tankarna från vad som skulle ske om bara några timmar för att kunna sova. Jag hörde att Helena bytte sida i sängen ideligen så jag var inte ensam. Klockan ringde kvart i fem. Det var fortfarande mörkt ute men man kunde skönja att det höll på att spricka upp – precis som prognosen hade utlovat. Påklädning enligt våtdräktstaktiken, linser i, smörjning av strategiska ställen med vaselin, snabb müslifrukost, blanda till Vitargon till mina cykelflaskor och så var vi iväg.
Vi missade spårvagn nr 2 precis där vi såg våra amerikanska vänner åka. Istället gick vi till nästa hållplats och hoppade på vad som skulle visa sig vara fel spårvagn. Efter en rundtur och en kort rusch kom vi på 7:an som åkte till starten. Vagnen var full med triathleter, en del åt frukosten direkt ur flingpaketet. Vid Wollishofen hann vi upp Pelle och kompisen Henrik som skulle langa flaskorna åt oss. Nere i växlingsområdet var det full rulle. Jag pumpade däcken, ställde in datorn, lade ut prylarna, gick på muggen och såg att alla drog på sig våtdräkter och fick höra att de hade sagt att vattentemperaturen var 22,5 grad. Efter ett sista toabesök skakade jag hand med Helena önskade henne lycka till och började traska mot starten. Det kändes skönt med våtdräkten på i morgonkylan. Ett tv-team bad mig om något så jag tittade in i kameran, vinkade och sa ”Hej mamma”. Såg en ung tjej som verkade mycket blek och jag försökte peppa henne, sedermera skulle hon vinna sin agegroup 18-24. Nere vid vattnet bad en pressfotograf om ett kort och jag drog på badmössan framför hennes kamera.

Insimmet var skönt, simmade ett par hundra meter och klev upp. Drygt ettusentvåhundra triathleter skulle starta samtidigt från vattenbrynet. Ett rep spändes upp och det vanliga uppmaningarna om att backa drogs. Startskottet gick och det var en viss tumult. I början fick man simma polosim för att inte bliv sparkad i ansiktet. Rätt snabbt var det okej att simma och jag borrade iväg. Vid första vändpunkten hade jag lite syra men såg också ledarbalongen bara 50 m framför. Tänkte på Niclas i klubben som alltid går ut stenhårt och log lite för mig själv.
3860 m simning är rätt tråkigt. Jag körde på bra, försökte ligga bakom någon så mycket det gick men fann mig rätt så ensam långa stunder. Solen bländade också så att några bojar var svåra att se. Först sista längden kom jag ikapp några och kunde ligga på vågen.

Ett par armar drog upp en för simrampen, jag sprang en bit och kickade av mig våtdräkten till publikens jubel. Det visade sig att jag var 68:a totalt i tävlingen upp ur vattnet och att min sprintbetonade växling var 36:e snabbast. Tofflingen gick först efter några svordomar.

Första 25 km av cykelvarvet går längs Zürichsjön, det var helt platt och vindstilla. Jag håller igen med flit och låter turbopojkarna köra om. Efter 15 km kör finske proffset Ansi Lehtinen om. Eftersom vi har våra förnamn på nummerlapparna med stora blåa bokstäver så hade man koll på sina medtävlare som ”Jörg”, ”Pavel”, ”Yves” mm. Första stigningen kom, jag växlar ner och dansar upp, plockar några killar. Det är ingen vidare publik längs banan- för tidigt antar jag för vanligt folk en söndagsmorgon. Missar en sväng där funktionärerna sover och får vända om. Ser många motorcyklar med marshalls, en läxar upp mig och ber mig hålla tio meter. Det blir lätt ihopklumpat när vägen svänger så mycket som det gör och vi är jämna. Jag chansar aldrig utan släpper förbi klungorna. Tappar en av mina vattenflaskor vid ett gupp, kör bara på och plockar upp en ny vid nästa vätskestation. Vi kommer till banans längsta stigning, pulsen åker upp men jag spinner lätt förbi en massa killar. Tyvärr börjar en knixig utförslöpa ner mot Zürichs centrum och jag blir frånåkt av vad som ser ut som en fyrtiomanna klunga – var är marshalls nu. Efteråt får jag höra av Helena att hon sett dem visst diska folk rakt upp och ner utan krusiduller. Kommer tillbaks till stan och bara Heartbreak Hill eller backen vid Kilchberg återstår. Det är rätt bra stämning och det behövs. Backen är brant, äckligt brant vissa bitar. Vägen är målad och nära toppen är det knökfullt. Jag kastar slängkyssar, manar på dem med ”Hopp, hopp, hopp” och får ännu mer jubel som svar. På toppen väntar Henrik och jag får två nya vattenflaskor. Ser att varvet har tagit för lång tid, eller rättare sagt det är för långt, snittet ligger på 36 km/h.
Kör ut på andra varvet och nu ska det cyklas lite hårdare, är det tänkt. Den platta delen går grymt bra, jag susar fram i över 40 km/h och tar in några placeringar, benen känns kanon! Kommer ikapp även bästa dam Angela från Australien. Henne skulle jag hålla mig när resten av cyklingen, hon tar in på tekniska partier men tappar när det handlar om rå fart. Jag börjar bli orolig över att jag inte har kissat ännu, trots vad jag tycker bra med vätska. Fem timmar in på tävlingen har jag en patetisk kisspaus. Det börjar bli uttunnat på banan, vissa krokiga partier ser jag ingen på vägen framför. I långbacken är det slitigare än förra varvet, jag cyklar ändå ikapp folk. Racemarshall kommer upp och manar mig att hålla avstånd, just då håller jag 22k/h och har 160 i puls, det känns korkat. Nere i Zürich saknar jag det där extra trycket (förmodligen börjar vätskebristen komma smygande), jag är dessutom besviken över att det inte gick att cykla på fem timmar. Sista gången uppför Heartbreak Hill är tungt, det känns som bergsturerna på Mallis, jag blir irriterad över att det är så glest med publik. Kommer in till löpväxlingen efter 5:30 – klart besviken, vad jag inte vet är att proffseliten bara mäktade med 4:48 som bäst så det var klart godkänt. Efteråt talar alla om att banan var 5-8 km lång dvs 10-15 minuter extra på hojen. Byter kläder helt så jag är inte lika blixtrande snabb. Ligger på 43:e plats i min agegroup så det finns en del att göra.

Benen är ganska okej, jag springer på och låter kroppen vänja sig. Har häng på Angela från Australien, bästa dam i tävlingen i sin blommiga bikini, hon ser rätt trevlig ut… 5 km går på 22:00 det ser riktig bra ut. Jag känner mig bättre till mods eftersom jag till skillnad från Roth förra året verkligen springer. Hör folk heja på mig, även på svenska, möter Pelle tillbaks från ett av varvningarna som ropar andfått ”Det ser bra ut, håll ihop så kvalar du!”. Vid passeringen längs växlingsområdet spexar jag till musiken ”It´s Raining Men” och lyfter på kepsen när de applåderar. Ser ledarna jaga varandra. Känner mig trött och bestämmer mig för att prova lite Cola.

Euforin är helt borta, ca 16 km in i loppet börjar jag gå. Jag mår dåligt, magen värker och känns stenhård och jag känner mig yr och vinglar lite. Vill gärna ha en käpp att stödja mig på eftersom balansen verkar vara paj. Jag har vetat att något är fel eftersom jag inte kissat på hela dagen fastän jag dricker vid varje vätsekontroll. 20 km att gå är tungt, jag vill ha min finisher tröja och vägrar att bryta. En marathonsplit på 3:10-15 tickar bort snabbt liksom en tid under tio timmar. Slår ner huvudet och knatar, känns bittert att se alla passera. En del manar på mig med saker som ”Run, Endre, run”. Provar alla möjliga drickor vid vätskestationerna, såväl apelsiner och äpplen. Försöker att kräkas för att se om det hjälper, men det går ju inte. Promenaden känns som en evighet. På sista varvet ser jag Helena, hon ser sammanbiten och stark ut. Med 6 km kvar till mål testar jag att springa igen, det går men – inte snabbt. Jag promenerar igenom alla vätskekontroller. Jag räknar minuter till mål och på upploppet säger jag åt en nervös medtävlare att jag inte kommer att spurta ner honom, det vore larvigt efter min dag. Går i mål på 10:45 och gör ett tummen ned tecken. Är jäkligt nere.

Efter målgång frågar jag om sjukvårdstältet och blir lotsad dit av en funktionär, plockar upp min tröja och medalj på vägen. Jag har ett snack med läkaren och förklarar att jag druckit men att kroppen verkar inte ta hand om vätskan. Han kollar lite, konstaterar att min blåsa är helt tom och att det vore klokt att ta dropp. Medan jag fylls upp med lite vätska under filtar snackar jag med ett proffs från Tyskland intill mig om tävlingar, loppet, VM, dopning och annat. Känner mig lite bättre efter behandlingen, knatar iväg med en räkning på 100 CHF till mat tältet och äter men framför allt dricker mycket.

Träffar på en överlycklig Helena och får höra att hon vunnit sin agegroup, det enda men hon har är en krånglande mage. Under min tid med dropp har hon bytt om och fått massage. Jag duschar snabbt och väntar ut min tur. Efter en timmes köande och dåligt samvete får jag mitt och vi kan checka ut. När vi cyklar hemåt de 3-4 kilometrarna ser vi de sista löparna gå i kvällsmörkret – vilka killar. Trapporna upp till fjärde våningen känns tunga men det grejar sig. Helena orkar inte gå på McDonalds så jag linkar dit ensam vid elvatiden och smäller i mig en massa goda onyttigheter. Vilken dag – vet inte hur jag ska förhålla mig, känslan att springa bakom trean var enorm liksom besvikelsen att trots all träning ändå inte få till det.

Måndag 6/8
Vaknar med grymt stela ben. Helena tar ut pengar för sin Hawaii-slot, jag betalar för mitt dropp på ett postkontor. Klockan tio är vi i festsalen där även Pelle och Andrei en amerikanbulgar ansluter. Aptiten är det inget fel på. Det visas en film från loppet, alla vinnare får priser. Vi jublar duktigt när Helena går fram, hon får blommor och ett tempostyre i kolfiber från Profile. Sedan tar platsutdelningen vid, en utdragen process. Jag slinker fram till vinnaren Peter Kropko för att ta ett foto, han är jättetrevlig och vi snackar lite. Jag får hans kort och han lovar att komma med råd. På väg till spårvagnen kommer Helena på att hon fått för lite växel tillbaks, närmare 100 CHF (=620 kr) så hon linkar tillbaks. På eftermiddagen knallar vi runt på byn igen, äter glass, pizza och dricker öl. Återvänder för att packa cyklarna och ger oss ut igen denna gång för att äta nu i sällskap med Andrei. Stämningen är topp och ölen smakar mumma, stackars Andrei missar sitt sista tåg, vi linkar hem för sista natten i Zürich.

Tisdag 7/8
Hemfärd, utcheckning och lite strul. Frukosten blir enligt konstens alla regler färska bakelser från ett bageri intill. På bussen till flygplatsen pratar vi lite med några engelska triathleter från ön Guernsey som är 32 km att cykla runt. Vi förstår att han tycker att det är tråkigt att cykelträna där. Vid incheckningen kommer bomben, det som gick smidigt på Arlanda är inte alls okej här. De vill ha betalt för övervikten. Helena kör igång på amerikanskt vis, höjer rösten och vill prata med ”managern”, vi träffar henne och när väl positionerna etableras (Typ det är jag som bestämmer här) och vi får ”erbjudandet” att betala eller lämna cyklarna halas Visa kortet fram. En trist avslutning på vistelsen i Schweiz. Halv fyra är man hemma i Svedala och i tankarna planeras det för nästa Ironmanlopp…..

Kommentera