Jag gjorde min första Ironman i Japan, på ön Goto utanför Nagasaki i sydvästra Japan.
Tävlingen ingår i Ironman serien och är en kvaltävling för Hawaii. Nu har jag dock lärt mig att en Ironman är inte en tävling, inte ett ”race” såvida man inte går under 9 timmar, vilket jag inte förväntades göra i denna min första event av det här slaget.
Jag har tidigare gjort några på halva distansen men har sedan dess ökat träningen och skulle nu alltså göra det som många kallar ”en riktig” triathlon… De jag träffar som säger så ägnar sig oftast inte åt triathlon alls. Det finns många riktiga triathlon, nåväl.
Jag visste inte jättemycket om loppet innan jag åkte iväg. Jag gillar Japan och tänkte att det skulle bli en fin upplevelse. Ön Goto är en vulkanö så jag gissade att det var ganska kuperat. Annars var det svårt att hitta information om ön, både på nätet och i böcker. Jag tittade på tider från tidigare år och det verkade trots allt vara en snabb bana.
I informationen stod också att simningen skulle ske i ”Crystal clear waters”. Jag har nu gjort en del lopp på platser som Thailand, Vietnam, Florida, USA, Singapore och Kina och det har alltid stått att vattnet är krisallklart men bara Phuket har hittills erbjudit det på riktigt. Mina förhoppningar var därför inte så höga på vattnet. Då simningen tidigare varit min svaghet så funderade jag en del över det. Men när vi anlände till Goto och åkte ner till havet för att provismma så fick jag en glad överraskning, vattnet var turkost och klart. Helt fantastiskt.
Vi hade klarblå himmel dagarna innan loppet, det var ganska varmt och ca 22 grader i vattnet, väldigt bra förhållanden egentligen, kanske aningen varmt för att vara ute i 11-12 timmar men fint väder är ju alltid bra. Eller hur? Ön verkade gemytlig och invånarna var väldigt engagerade i denna Ironman, ca 30 000 invånare totalt på ön uppdelat på ett antal småbyar.
Jag åkte en stor del av cykelbanan ett par dagar innan med bil, det var värdefullt. Kuperat var bara förnamnet, det var inte många kilometer som gick vågrätt, antingen var det upp eller ner. Men vilken bana, fantastiska vyer över havet, det kristallklara turkosa vattnet, bergen i bakgrunden, bäckarna och inte minst väldigt fina vägar.
Att det är kuperat behöver inte vara bara negativt, när det går uppför så går det ju även nerför. Nu var det en ganska teknisk bana stundtals och om det var blött så kunde det vara riskabelt att köra alltför fort.
Löpningen skulle gå i en två varvs bana i utkanten av stan Fukue som är lite utav en huvudort på ön. och det innebar att man springer lite ute på vischan delvis och det är ju ganska trevligt.
Starten gick 07.00 som traditionen bjuder, maxtiden är sedan 15 timmar Japan mot normala 17 timmar, detta för att de inte kan stänga av trafiken längre än så. Det är inte för att banan är snabb visade det sig. Proffsen fick 2 minuters försprång och sedan fick vi andra börja simma. Jag hade en väldigt bra simning, och kom snabbt in i en bra rytm. Det var massstart och vi var alltså 1030 stycken som låg i vattnet och startade samtidigt. Det var stundtals trångt och jag fick både armar och fötter i huvud och ansikte vid upprepade tillfällen. Full combat rådde, speciellt på första varvet. Mitt första varv, gick på 40:08 minuter och efter varvningen på stranden simmade jag det andra varvet på 45:43, för en totaltid på 1.25.51. Jag var just då väldigt glad över mitt resultat. Jag hade inte tittat på klockan vid varvningen för att inte bli påverkad på något sätt av resultatet just då. Jag lyckades låta bli och fick istället en positiv överraskning efter hela sträckan och en bra knuff inför cyklingen. Då simningen är min absolut sämsta disciplin.
Cyklingen började bra med ca 45 kilometer relativt lätt åkning. Efter det kom vi in på den delen som vi skulle åka två varv av och som också var den kuperade delen. Varvet var på 57 kilometer och var också den delen som jag åkt med bil ett par dagar tidigare. Det är fascinerande hur mycket brantare det kan vara på cykel jämfört med bil… Jag utnyttjade ”Special needs” stoppet där jag hade förberett med min egen sportdryck och bytte ut mina vattenflaskor där, det var välbehövligt för även om vi hade tur med att det var mulet just denna dag så var det fortfarande ganska varmt och hög luftfuktighet. Jag försökte att undvika att titta på klockan även under cyklingen men det var svårare då jag behövde ha koll på tiden för att veta när jag skulle äta och dricka, jag försökte ligga på ca 400 kalorier i timmen och jag höll det någorlunda. Cyklingen blev jobbig, lite jobbigare än väntat och med fyra mil kvar gick en eker av och helt plötsligt var båda mina hjul skeva, det var oklart vad som hände med framhjulet men något fel var det. Jag fick öppna på bromsarna och kunde inte längre använda mina tre lättaste växlar, vanligtvis använder jag dem inte i alla fall men just då kändes dom som bra att ha.
Detta kan ha varit till stor hjälp för mig, jag tvingades att ta det lite lugnt på ”hemvägen” efter det och inte köra på fullt så hårt i en del utförslut och där det var lite knixiga svängar, detta kan ha hjälpt mig att vara lite fräschare när jag kom in för att växla till löpningen. Min tid för cyklingen blev hela 6.42 timmar och i efterhand var det den stora besvikelsen från dagen.
Jag kom in för växlingen till löpningen och bytte till löparskor och gav mig iväg.
I slutet av varje gren på en sån här grej, så längtar man alltid till den nästa, så även denna gång. Även om jag under perioder av cyklingen stundtals var trött så hade jag återhämtat mig och såg nu fram emot att få springa istället, men jag försökte att inte tänka på att var ett marathon.
Jag gav mig iväg och blev förvånad hur lätt det gick, det var som att jag hela tiden var beredd på att tröttheten skulle slå till helt plötsligt och att benen skulle bli tunga, men det kom aldrig. Jag sprang på och hade Happy Feet långt in på andra varvet. Vid Special Needs stoppet hade jag förberett med en påse Bilar som jag tänkte skulle vara bra att ha, ifall jag vid det laget (25 km) skulle gå eller hasa mig fram. Nu sprang jag på i 5-minuters fart och att då släpa på en påse bilar kändes onödigt tungt. Så jag tvingades lägga ifrån mig påsen vid en vätskekontroll. Det gjorde ont och var första gången jag kände smärta under marathonloppet, då hade jag sprungit 29 kilometer och hade varit ute i nära 3 timmar.
Under löpningen kom en dimma in och ett svagt svagt duggregn vilket var väldigt skönt.
De sista två kilometrarna sprang vi in på ”Samuraj Street” och rundade Fukue Palace innan vi sprang in på innergården och gick i mål. Det var en fantastisk känsla och just då kändes det värt all tid, all träning och även avsaknaden av allt som jag inte gjort de senaste månaderna. Underbart. Jag sprang första halvan på 2.06 och andra halvmaran på 1.58 för en totaltid på löpningen på 4:04.
Sluttiden blev 12 timmar och 13 minuter. Vilket jag är nöjd med, dels med tanke på banprofilen men också att jag fortfarande är en nybörjare och detta var mitt första lopp över distansen.
Det var en bra arrangerad tillställning, en trevlig ö med trevliga invånare. Jag och min fru och vår lille Ludvig - 9 månader - bodde hemma hos en familj och sov på tatami mattor och åt deras japanska mat i lite drygt en vecka, ett av de bästa resmål jag åkt till faktiskt.
Fredrik Öhrn
Bangkok Triathlon Club

Kommentera