Det var ett fasligt oväsen där jag låg i och trampade vatten i Kailua Bay.
Helikoptrar hovrade ovanför oss, högtalarna pumpade ut musik när inte speakern
levererade sin svada. Ett tag hade det varit någon form av välsignelse eller
bön på Hawaiianska och man hade trummat på gigantiska krigstrummor. Sedan hade
man sjungit den amerikanska nationalsången, vilket jag efter att ha fått min
cykelväska mosad av nitiska tulltjänstemän inte uppskattade, i alla fall inte
före tävlingsstart på ett ”VM”. När en av medtävlarna glatt utropade ”God Bless
America” var jag på vippen att tillägga ”And Iraq too!” men bet mig i läppen,
det var nog dumt med tanke på masstarten och alla smällar man ändå skulle få.

Fullt med färgglada badmössor i startfållan

Jag låg i andra eller tredje led i agegroupens led, ett tiotal meter framför
värmde proffsen upp, de hade badmössor i regnbågens alla färger, vi fick håll
tillgodo med vanliga neongröna. Till höger kunde jag se en jättestor uppblåsbar
Gatorade-burk som markerade startlinjen, den fiktiva linjen patrullerades av
killar på surfbrädor som paddlade frenetisk fram och tillbaks för att hålla oss
tillbaks. Till vänster om oss markerade en stor vit båt den andra startpinnen.
Om man bara kunde stänga ut allt ljud och lyfte blicken kunde man bortom
publikhavet längs strandmuren se guvernörspalatset bland palmerna, den gamla
kyrkans vitmålade träspira och sedan de gröna kullarna ta vid upp mot vulkanen
Hualais sluttningar, högt på krönet tittade solen fram. Dess sken var mjuk,
varm och välkomnande, himlen var klarblå, nog var det vackert även en sådan här
dag.

Dagen hade börjat vid fyra på morgonen, jag hade sovit gott, inte alls oroligt
som vid mina första IM-lopp. Jag slängde i mig en skål med pasta, en Powerbar
och drack te. Blandade ihop drycken i cykelflaskorna och kollade att allt var
med. Kvart i fem var jag redo att med Åsa som bärhjälp promenera ner till
starten. Det var kolmörkt ute men temperaturen mycket behaglig. Mycket folk var
i rörelse i riktning mot King Kam hotellet och dess parkering som var
växlingsområde. Vi skildes åt i kön och jag bad henne vänta en stund för att ta
cykelpumpen. En funktionär tog min matpåse som jag skulle ha efter vändpunkten
i Hawi. Medan jag köade kom både Chris McCormack och Tim de Boom förbi oss, de
hade eskort och egna fållor att checka in vid.

Det gäller att kunna hitta sin cykel bland 1700 stycken

Efter märkningen knallade jag bort till min cykel, rad 16 var det, det gällde
att komma ihåg för bland 1700 cyklar kan man lätt gå vilse. Jag pumpade upp
däcken och fick hjälpa en fransyska när hon lånade min pump, den funkade inte
på hennes aerofälgar så jag gick när en funktionär tog vid. Jag lämnade pumpen
till Åsa och sa farväl. Nu var det bara att gå ner till starten och vänta, det
var 1:15 till start. Vid stranden hittade jag en ledig plats på en gräsplätt
och lade mig på rygg för att stirra upp på himlen och slappna av lite. Mike
Lovato värmde upp bredvid mig och snackade med sina kompisar.

Halv sju tyckte jag det var dags att gå ner till stranden, men innan dess tog
jag en omväg till labbvagnen för att vägas precis som vi kommit överens med de
unga forskarkillarna som för Gatordes räkning studerade svett vid exterm fysisk
ansträngning. Nog skulle vi anstränga oss idag. Vågen visade 85:10 kg så jag
hade inte gått upp i vikt under toppningen/uppladdningen. Med tjugo minuter
till start var jag i vattnet och kunde glida runt innan det var dags för
brottningsmatchen.

Vattnet piskas ordentligt i starten

Mats Byback hade rätt när jag frågade om var man skulle placera sig, i mitten
och långt fram var det inte alls så våldsamt som jag befarat. Det var tydligen
mycket värre på kanterna. Hursomhelst var vi iväg och jag vevade aldrig på utan
kom in i komfortfarten direkt. Efter några hundra meter blev det bökigare men
det var aldrig någon direkt gruff, tävlingar hemma i Sverige är betydligt
hetsigare. Jag lade mig bakom några fötter och simmade på. Rätt snabbt var vi
ute vid vändpunkten där det blev lite trängre, jag såg folket i de två båtarna
heja på oss. Simningen kändes bra och jag ökade farten lite, bytte fötter att
ligga efter titt som tätt men det var jämnt där jag låg och när jag insåg att
det var för jobbigt att köra om hade jag hittat precis rätt fart.

3,9 kilometer simning är rätt tråkig, hemvägen kan vara demoraliserande,
speciellt när man kan se åt sidan och se hur långsamt vi närmade oss piren.Den
sista biten körde alla mycket fortare, kanske var det stora klockan som drog
oss, jag nådde rampen precis när sekunderna flöt över på timmen prick och fick
offi ciellt 1:00:02 eller 325:e plats upp ur vattnet. Visst hade det varit bra
att komma under timmen, men en järnman är ingen simtävling och ett par minuter
på simningen är kattskit i längden.

Inne i växlingen var det full kalabalik, en del spurtade genom växlingen som om
det vore en sprint, jag bytte om så snabbt jag kunde och fick t.om. ner en mugg
med sportdryck. Ute ur växlingen tog det några hundra meter innan jag var i
skorna och kunde koncentrera mig på nästa delmoment. Asfalten var
sönderklottrad med krita av hälsningar till de tävlande.

Jag visste att det skulle bli mentalt tufft att bli omkörd av så många efter
simningen, men det här var Hawaii och standarden är högre än på kvaltävlingar
där man ändå tycker att man tidvis cyklar baklänges genom fältet. Jag tog mig
igenom ”No-pass” zonen i nedförsbacken och efter svängen såg jag min syster stå
lång och ståtlig. Uppför backen som Kuakini Highway blev jag inte omkörd lika
mycket, tvärtom körde jag ikapp, mestadels damer, själv var jag fokuserad på
min puls, den skulle inte över 155 slag om det gick. Vi vände på backkrönet och
i drygt 50 km/h kunde jag susa ner mot centrum. Jag hälsade på både syrran och
Åsa, Lena och Andreas som väntade en bit därifrån. Uppför den branta backen på
Palani Road och jag kom upp på Queen K Highway, vägen som skulle ta oss drygt 8
mil till Hawi och vändpunkten.

Allt kändes bra hittils

Ute på Queen K hade vi medvind och farten var god, nästan 40 km/h och betydligt
högre i de långa rullande backarna utför. Det var knökfullt med cyklister på
ett jättelångt pärlband och vi fick koncentrera oss för att hålla de
stipulerade 10 metrarna. Irriterande var det att bromsa in för att hålla 10
meter bara för att någon annan bakom skulle slinka in i luckan så att man fick
släppa ännu mer. Domarna på sina MC var hårda, de stoppade som på ackord och
jag bet ihop för att slippa deras blickar på mig.

Benen var pigga, pulsen okej och jag hade inga problem med mat&dryck. I
sällsynta fall körde jag om, vilket krävde att man tog sats för då fick man ta
flera på kuppen. Jag knaprade på mina Power bars och drack, vid stationerna
plockade jag åt mig vatten för det mesta. Det var varmt och svettigt, men än
sen då, jag var på Hawaii. No problem!

Precis vid korsningen vid Kawaihae såg jag Åsa och gänget igen, det kändes
uppiggande och jag tror jag vinkade tillbaks. Nu började den tuffaste delen;
den trappvisa stigningen till Hawi drygt 200 meter som också är banans
blåsigaste del. Här kommer vinden byigt från sidan och på träning bara fem
dagar innan hade jag nästan blåst omkull och stannat 2 ggr när det var som
läskigast.

Idag hade vi tur, det blåste inte byigt utan lätt från sidan. Jag började köra
om folk mer stadigt i motluten trots att jag höll pulsen nere, drygt 160 slag.
En kille körde om mig och utropade skadeglatt ”Look, it´s picking up, it´s
picking up” och syftade på de lömska vindarna, jag ville bara be honom fara åt
fanders. Ungefär halvvägs upp mötte jag täten, Norman Stadler hade ryckt, någon
till var i ingenmansland och sedan kom en stor klunga, det luktade drafting och
taktik lång väg. Senare skulle det visa sig att jag var drygt 35 minuter efter
dem.

Fotograferna Lena och Åsa i bakgrunden

När vi kommit upp på platån stötte jag på en tjej som körde mitt i vägen och
slickade mittlinjen, vi ska ju köra om till vänster men det var ju omöjligt.
Efter att ha ropat åt henne att köra till höger insåg jag att det var lönlöst
och brände förbi på insidan.

I motvinden in mot Hawi mådde jag som en prins och såg glatt att hejarklacken
var på plats med glada tillrop och kameror i högsta hugg. Strax efter
vändpunkten stannade jag för att plocka åt mig min mat-påse, två nya flaskor
med Vitargo och tre Powerbars. Lite utanför Hawi där det var folktomt tog jag
mig en kisspaus, ett bra hälsotecken. På väg igen såg jag Shanna från Texas och
kvaltävlingen från Malaysia tuffa uppför på sin helgula cykel, jag blev
förvånad att hon var så bra med och egot fick sig ett törn.

Med lite snacks från sin egen mat-påse känns allt bra

Efter att ha tankat hade jag banans roligaste del framför mig, nerförsbacke med
medvind. I nära 60 km/h kunde jag spinna loss och börja ta fördel av mina lugna
öppning; dvs cykla ikapp folk.

Jag kom ikapp samma proffs-tjej som cyklade närmast mittlinjen, hon svarade
dock denna gång när jag bad henne hålla till höger med att hon skulle köra på
vänster sida. Jag tyckte hon lät hispig, och upprörd och gissade att hon blivit
diskad och körde som hon gjorde i ren protest mot domarna. Snittet för mig var
uppe i fina 35 km/h och jag befann mig smått i nirvana när jag med relativ
lätthet klättrade upp mot korsningen vid Kawaihae där Åsa & co väntade åter,
jag skålade åt dem med en Vitargoflaska och började undra vad min cykelsplit
skulle bli, efter 120 km visade klockan på 3:25.

Sista biten på Queen K skulle dock visa sig bli betydligt tuffare, vi fick en
tuff motvind och man fick vara glad när hastigheten gick över 30 km/h. Jag
morsade på en spanjor jag körde om och med drygt 2 mil kvar la en kille sin
hand på min rygg precis när jag körde om honom, det var svensken Dag Kryzniak
som morsade och tyckte det var kul med svensk sällskap, han önskade mig lycka
till med asfaltstuggandet och vi sågs aldrig mer. Luften dallrade av hettan och
man kände sig som i en varmluftsugn, det var större luckor mellan oss cyklister
och inga problem att köra om, själv började jag känna mig skvalpig i magen -
den senaste timmen hade jag småsippat på min flaska som satt fast i tempobågen
hela tiden och kanske hade det blivit för mycket av det goda. Sista milen in
till stan var rätt tråkig och jag började se fram emot löpningen, den gren som
hade känts bäst under höstens förberedelser.

Jag kom in i växlingsområdet, tofflade ur, slet av pulsklockan från styret
innan funktionärerna tog hand om cykeln och sprang vidare, fick min löppåse och
joggade in i ombytestältet, där inne var det rätt kaotiskt, en del såg helt
förstörda ut. Själv drog jag på mig strumpor och skor, rafsade åt mig en gel
och skämtade till funktionären som hjälpte mig att ”incase I get hungry”, tog
en kisspaus och sedan sprang jag ut.

Löpning utmed Kuakini Highway

Det var gott om folk den första biten ut, alla ropade uppmuntrande men jag
koncentrerade mig bara på att hålla farten nere och komma igång. Till min
glädje var benen pigga, precis som planerat – cykla lugnt och spring sedan bara
som f-n! Glädjen var total, jag hade det utgångsläge jag laddat för – grymma
ben och gott om bensin i tanken. Problemet var magen som skvalpade och ”tryckte
på” lungorna. Efteråt har jag fått veta att diafragman kan bli stel av att ha
hållit tempoposition på cykeln för länge. Jag sprang ändå ikapp stadigt och
många ropade att jag såg stark ut. Nere på Alii Drive såg jag syrran och morsan
precis utanför vårt lägenhetshotell, de jublade för allt vad de kunde. Jag
betade på, 5 km passerades på 23:10, pulsen var ganska hög, ca 150-155 slag men
nu kom problemen, jag drack men det där trycket och skvalpet var ändå där. Från
andra hållet kom proffsen i en stadig ström, damledarna kom där också och jag
var förvånad att Natascha Badmann inte ledde. Jag tuggade på, hettan var helt
sinnesjukt, vid varje kontroll tog jag svampar och vred ur över huvudet för att
få lite svalka. Fortfarande sprang jag ikapp fler, några turbo-pojkar flöt
förbi mig men de var inte många.

Efter vändpunkten passerades jag av en japan som släppte sig mycket ljudligt
vilket fick mig att brista ut i skratt. Jag såg också Uwe, tysken från Malaysia
och försökte beräkna avståndet, honom ville jag gärna slå idag. Milen klarades
av på 49:10 så farten hade mattats betydligt. Tillbaks vid lägenheten såg jag
igen syrran och resten av ungrarna, de hejade på ungerska och jag ville säga
något fyndigt med kom inte på något så jag bara sprang förbi, de tyckte jag såg
lite ”riven ut” efteråt. Uppe på Kuakini Highway väntade Åsa, Lena och Andreas
med kameror, de var uppmuntrande men jag beklagade mig att det var lite segt,
de sprang med mig en bit vilket var trevligt. 15 km gick på 1:14. Palani Road
som är 6% brant och ca 800 m långt gick jag uppför när pulsen stack iväg, det
gjorde nästan alla andra också, det var ingen mening att bränna sig med nästan
2 mil kvar.

Efter krönet på Queen K passerade jag ett gäng tyskar som hade sköna fåtöljer
uppställda, drack öl och spelade AC DC på hög volym, jag fick en liten kick och
flöt på, från andra hållet såg jag Peter Reid springa på väg mot sin tredje
seger, efter honom kom två för mig okända, sedan Cam Brown och jag kände igen
Jürgen Zäck också på en topp tio-plats. Det var små avstånd på proffsen. Solen
gick bakom moln och det började bli behagligare, jag höll nu min placering
ganska stabilt och passerade en brasilian med en avancerade benprotes som
knackade ljudligt vid varje steg han tog. Halvmaran gick på 1:47 och trenden
var inte uppmuntrande. Det var segt och jag mådde inte alls bra längre,
tvärtom, helt plötsligt märkte jag att pulsen var nere på 120 och när det
började susa i öronen visste jag att det var problem.

Hejarklacken väntar...

Jag började gå omedelbart och tryckte i mig två gels snabbt med massa dryck,
jag tänkte att om jag tar det lugnt en stund så skulle jag studsa tillbaks.
Precis vid svängen ner mot Natural Energy Lab kom jag ifatt Gillian Bakker,
kanadensiskan som hade vunnit i Malaysia, hon promenerade också och jag frågade
henne hur det gick, hon hade problem med magen och hade kastat upp flera
gånger. Jag berättade att Uwe var strax bakom oss och sedan testade jag att
springa i nerförsbacken och när det gick bar så jag sprang vidare. Tack vare
molnen och närheten till havet var denna del riktigt vacker, jag upplevde en
stillhet som är svår att beskriva, kanske var det bara blodsockret som sparkade
igång efter sin djupdykning.

En funktionär som frågade om jag hade en ”special-needs bag” fick svaret att
jag hade många särskilda behov men ingen påse för dessa varpå hela hennes grupp
började skratta åt mitt skämt. Jag vände och spanade spänt efter Uwe som låg
drygt 2 km bakom mig. Jag kunde inte låta honom slå mig så jag bet ihop och
sprang på. Hemvägen på Queen K var en pärs, skyltarna visade miles vilket inte
alls var roligt men jag räknade ner, 5, 4, 3 osv och försökte räkna ut hur
många minuters löpning det skulle kunna vara. Strax innan jag var tillbaks i
Kona såg jag Shanna, men hon svarade inte på tilltal, efteråt skulle jag höra
att de hade slarvat bort hennes väska med mat på cyklingen i Hawii och hon gått
in i väggen på hemvägen. Jag kände mig stressad av att ha Uwe bakom och ”gömde”
mig i klungor där det gick, att bli upphunnen på upploppet skulle knäcka mig
helt, demonlöparen med under 3 timmar på en järnman som pers.

En fantastisk avslutning och målgång!

I nerförsbacken nerför Palani Road släppte jag på handbromsen och bara öste på,
skylten visade 25 miles, bra då var jag ju strax i mål, vad jag inte fick in i
min ansträngda hjärna var att 1,2 miles är nästan 2 km och inte alls så bra att
spurta. Vid foten av backen mötte jag Andreas & Co igen, jag flåsade ur mig att
det skulle bli klubbrekord, drygt 10:30 och sprang på allt vad jag orkade, den
för tidiga spurten slog tillbaks och jag var helt andfådd när jag äntligen
svängde in på Alii Drive för upploppet, alla sprang fort, ett tag tänkte jag
vara gentleman och låta en tjej gå före mig men benen rörde på sig automatiskt
och med en käck spurt passerade jag både henne och flera till. Strax före mål
såg jag syrran och gav henne fem. Jag gjorde ett ”V” för Väsby i mål och så var
det över.

En IRONMAN Hawaii 2003 Finisher!

Bakom målet gavs det medalj, handduk och en blomsterband, sk lei. Min ”fångare”
frågade om jag var okej och jag sa att jag behövde dricka lite, när Åsa dök upp
knatade jag iväg. Jag skulle som den försökskanin jag var nu vägas och lämna
blodprov, sagt och gjort men på vågen började jag känna mig fruktansvärt yr så
jag bad om att få vila mig och fick komma till sjukvårdstältet som låg intill.
Vågen hade visat att jag förlorat 3 kilo i vätska. Lite stapplande efter
droppen… … som dock gjorde nytta nästan direkt!

Servicen var på topp och jag fick dropp och omsorg, läkaren som behandlade mig
var från Japan men han hade varit i Sverige en gång. Sakta fick jag krafterna
åter, jag försökte göra tummen upp åt Åsa som såg orolig ut utanför
avspärrningen. När påsen var tom och blodryck och puls normala igen kunde jag
linka ut i friheten, under tiden jag legat på båren hade det hunnit bli mörkt.

Kvar att göra var äta pizza (mums) äta glass (dubbelmums) dricka buljong,
duscha kallt, få massage och hämta min finisher tröja. Natt nu men järnmännen
kom stadigt in mot mål, stämningen hade inte mattats mycket alls, bara speakern
lät lite hes. Hemma i stugan väntade en kall öl, sedan skulle det svullas!

Kommentera