Ett erfarenhetsbaserat kåseri av Gustaf Risling.

En småkulen morgon. Säsongens mest kraftfulla ytspänning
håller vattnet kvar i molnen. Ännu så länge. Klockan är 06.55. Nationalsången
spelas. Armhåren reser sig. Det är ju helt sjukt: jag, en entusiastisk men dock
blott medelgod långdistanslöparmotionär står just i begrepp att inleda Jakten
på Järnmannen. Vem hade trott det för ett år sedan? Men nu står jag här, skönt
värmd i småblåsten av en tätt åtsittande våtdräkt.

Startbrölet ur tryckluftstutan får krokodilslagsmålet i
simstarten att ta sin början. Medveten om att bara klara av crawl i fyra
kilometer är en framgång för mig tittar jag roat på det av svartklädda kroppar
upprörda vattnet från en position en bit bakom de kommande medaljörerna.

Till havs, till havs. Rätt ut i Kalmarsund. Det är varmt i
vattnet, nästan tjugo grader. Varför är det inget kakel på botten, med en svart
linje att följa? Attans vad det är svårt att simma rakt. Efter första
nittiogradersgiren möts vi av öppen sjö med vinden från nordost. Ganska höga
vågor. Nästa boj ser man bara om man själv ligger på en vågtopp samtidigt som
bojen gör det. Upp och ner, upp och ner. En kille blev faktiskt sjösjuk och
lyftes upp efter första varvet. När första feltajmingen på andning i
förhållande till vågorna uppstod konstaterade jag att vattnet var friskt och
fräscht i munnen. Skönt att veta i dessa algblomningens tider. Vid varvningen
bjöd en liten flicka vatten till deltagarna. Otroligt vad gott färskvatten
smakar i förhållande till bräckt, om än algfritt! Andra och tredje varvet
tuffar på i förväntat tempo. Jag uppmärksammas av en följebåt och ombeds byta
riktning. Har gjort en rejäl hundkurva och simmar fyrtiofem grader fel.
Brillorna hade immat igen och jag hade absolut nollkoll.

Upp ur vattnet, småspringer mot hojen. Känner mig rätt fräsch.
Våtdräkten trivs på mig och trilskas när jag försöker dra den av mig. Sinkas
något av det. So what?! Dags att cykla. Ytspänningen tänjer sig ytterligare och
några droppar lämnar molnen, men i långsamt tempo. Funderar på om mina våta
brallor kommer att ge skavsår i grenen. Kanske skulle jag bytt. För sent nu.
Visar sig inte ge något problem alls. Äter och dricker allt vad jag orkar för
att hämta in simningsförbrukningen och ladda om under pågående cykling. Funkar
bra. Magen är min vän – tack för det, kompis. Cyklar om en lirare som kör
vanlig hoj – uj, uj. Sådant trodde jag inte förekom på Järnmannentävlingar. De
trettio kilometrarna till vändningen känns ganska lätt. Det här kommer att gå
bra, det känner jag redan nu. Trots att ytterligare två hela varv återstår. Tar
det ändå försiktigt. Är rädd för knäkänningar, som jag haft under
träningssäsongen ibland. Slipper det. Har jag kanske börjat tillägna mig mer
riktig cyklingsteknik? Hög tid, pysen! Ytspänningen ger upp. Himlen öppnar sina
portar kring lunchtid. Bilisterna blir ystra bland alla pölar på vägen och
stänker glatt på alla tävlande. Miljöpartisten i mig vaknar till då och då.
Regnet upphör efter en tid. Skönt.

Kommer in till växlingsområdet efter 180 kilometer på cykeln
kraftfullt undrandes hur det kommer att kännas med maratonlöpning som dessert
denna idrottsdag. Inget sölandes i depån. Iväg två minuter senare. Hinner ut på
löpningen med tvåhundra meters marginal till att herrsegraren går i mål. Känner
mig som en fura. Inte rak i ryggen, men väl i benen. Tungt klafsande. Känner
oro för att få knäproblem och blåsor med detta stilvidriga löpsteg. Oron
obefogad, visar det sig. Sprintar iväg i sexminuterstempo, som är det snabbaste
jag förmår just nu. Det håller dryga milen. Muskeltrötthet inträffar. Jag måste
gå, f-n också! Vågar efter rekommendation dricka Cola i stället för vatten när
drygt en mil återstår. Och se, likt fågel Fenix uppstår löparen igen och jag
sprintar iväg på lätta (hmm, nåja) ben den återstående färden. Får till och med
njuta av sötman att springa om några deltagare. Bjuder publiken, till deras
förtjusning, på en riktig spurt de sista trettio metrarna och kommer i mål på
14:40.

Jag hade klarat mitt mål att genomföra Järnmannen inom
maxgräns efter blott sju månaders riktig träning. Det var kul och jag mådde
bra. Sov som ett barn efteråt. Vaknar utan träningsvärk och stelhet. Otroligt!
Njuter än mer av det när jag ser många andras, även resultatmässigt
framstående, rörelseproblem.

Ett stort tack vill jag rikta till min coach Robert Malmkvist
i Stockholm City Triathlon. Utan hans hjälp att bygga träningsprogram och att
få diskutera med hade detta varit en mycket tuffare resa, troligen inte ens
möjlig på så kort tid.

Nästa år är det på’t igen. Men då ska det gå fortare…

Kommentera