För ovanlighetens skull hade jag lyckats sova bra hela natten, jag hade i alla fall klämt en sex timmar i bingen. Vaknade av att det slängdes dörrar i korridoren, sneglade på klockan som visade någon minut efter fem och satte igång med programmet. Klädde på mig och tog hissen ner till matsalen.

Där var det fullt stök med triathleter som åt och även folk som var färdiga och på väg till starten, lite väl tidigt kanske enligt mitt tycke. Jag satte mig ner och tog för av maten, var lite väl optimistisk och lyckades spilla gröt med min överfulla skål över halva matsalen. Nervositet. Tyskduon Uwe och Jörg dök upp och satte sig vid mitt bord. Jag lassade på rätt friskt med lite fullkornsbröd också – ju mer frukost desto bättre resultat var det tydligen enligt forskning. Jörg anmärkte att jag såg så lugn ut, jag förklarade att det bara var mitt pokeransikte och att jag visst hade fjärilar i magen, precis som alla andra. Uwe var betydligt mer sammanbiten, fast det kunde han kosta på sig när han senare blev tolva sammanlagt i hela tävlingen…

Upp på rummet och väcka syrran som surmulet mumlade något om att jag kunde ha tagit med mig nyckeln. In med linser, blanda till cykelflaskorna, packa påsarna för ”special needs”, på med kläderna, smörja vitala delar, klämma dit tidtagningschipet och så iväg. Nere i lobbyn får jag höra att de har skjuts kl 06:00. Jörg och Uwe ansluter och vi åker iväg den korta sträckan ner till hamnen där vi ska starta i morgonmörkret.

Där framme är det avprickning, man ska ställa sig på en våg och bli vägd för att sedan jämföras efter målgång och om man skulle behöva dropp. Efter det får jag mitt startnummer påmålad och jag kan knata bort till min cykel. Pumpa däck, känna att de nylimmade backdäcket håller (snälla, snälla ingen punka idag, snälla!), nollställa cykeldatorn. Jag ser att proffsen har glasögon och hjälm på styret vilket vi hade fått höra var förbjudet, jag frågar Ross som är tävlingsdomare från Australien om det är ok, han nickar och jag får gräva fram prylarna från startpåsen.

Sedan kommer dötiden fram till start. Jag går på muggen, en bajamaja av malajisk modell där man inte sitter utan hukar, missar instruktionen totalt hur man ska sitta med generande resultat. Hör att någon kräks i toan intill, anar att det är av nervositet. Great, triathlon är kul, varför ser alla ut ändå som om de ska avrättas idag? En söt australisk proffstjej kommer efter mig och jag ber om ursäkt för hur det ser ut. Vi kom att tillbringa en del tid ihop på cyklingen sedan under dagen.

Det börjar ljusna lite när jag går ner till vattnet, jag sätter mig lite avsides men ser Uwe, Jörg, Simone och Jan, hennes pojkvän sitta bara några meter ifrån. Jag masar mig över och vi snackar lite, jag skämtar med Jan som tydligen simmat på 45 minuter i Hawaii om simning, han säger ”Keep it long and steady” och imiterar ett simtag.

Flera har hoppat i för insim och jag gör det också. Vattnet känns jätteskönt, jag verkligen njuter av att glida fram, med saltvattnet har vi ett enormt vattenläge. Kör i några minuter och går upp för ännu en avprickning. Speakern börjar dra igång sin ramsa medan vi börjar ställa oss upp. Jag står längst fram eftersom jag tror det blir en snabb simning av mig, de långsammare uppmanas starta från pontonen.

Precis när solen går upp bakom oss går startskottet och vi är iväg. Det blir lite gruff, men inget farligt. Jag kommer iväg bra och håller en lugn fart. Siktar på att hålla jämnt hela vägen. Hittar rätt med en lite grupp om ca 5 pers där några har orangea badmössor – proffs, right on man! Det är händelselöst fram till vändpunkten, banan är bra utmärkt och vi simmar 1900m rakt fram. Efter vändningen tjocknar det på, folk kommer ifatt oss bakifrån och det börjar bli mer armbågande om positionerna i klungan. Jag tappar tidvis koncentrationen och blir utmanövrerad från min position. Ryggslutet känns stelt, jag känner hur det drar ihop sig men vet inte att det bara är början. Vi är nu säkert 10-15 pers som simmar, farten är låg, jag känner att jag skulle kunna bränna på men det känns så fjantigt med drygt 9 timmar att tävla att slösa energi på att ryck under simningen. Jag känner igen Gillian Bakkers baddräkt och småskrattar att vi ändå kom att simma ihop. Vi hade simmat ihop på den första officiella träningen, men då hade hon slitit med att hänga på mina fötter, nu är det omvänt, är man proffs så är man.

Jag ser rampen och när jag kommer fram fumlar för jag att komma upp. Piip piip, simtiden klockad till 58:59 och 37:a totalt. Jag springer genom duschen, greppar min påse med cykelprylar och springer in i ombytes tältet. Lite brottning med att få på kläderna, en funktionär sätter på solkräm och så är man klar. Kommer ut, hakar av Britney (min cykel) och iväg. Vinkar till publiken, hör syrran heja och hoppar upp. Shanna från Texas är med men växlar iväg snabbare, jag har tre spännen att ordna till. Första biten känns okej, pulsen är hög men det är bara omställningen från simningen. Vi kommer fram till backen vid polishuset och nu blir det slitigt. Jag tvingas växla ner till 39*21 och det är tufft. Några asiater hakar på och det är lite si och så med luckan. Passerar Shanna i backen som har rygg på Simone. Jag ropar uppmuntrande ”Way to go!” och kör på.

Första backen avklarad, pulsen är 170, nu kommer en lika brant färd neråt. Jag fegbromsar och hoppas stilla att mina däck ska hålla i knixen som kommer i botten på backen. Så kommer nästa brant, jag tvingas stå upp och klockan går igång när jag varvar 175 slag i minuten. Efter detta lugnar det ner sig och nu bär det långsamt neråt. Två asiatiska killar ligger och tampas med mig, de ligger i en gråzon ca fem meter snett bakom, jag läxar upp den ena att han ska köra om eller passera.

Vi kommer ut ur Kuah, passerar första stationen och svänger vänster mot hamnen, det blir kuperat igen. Jag kommer ikapp flera, bla den australiska tjejen med startnr 25. Vi cyklar vidare mot Cenga Beach, här är det helt platt och jag börjar komma upp i marschfart. Australiskan som jag passerat kommer ikapp och ber om ursäkt med ett ”Sorry”. Jag ser det inte som någon prestige att släppa utan säger att det är bara bra med lite ”good pacing”. Flera killar kommer ikapp och det bildas någon klunga med lagliga 10 meters luckor. Race-marshalls är på oss så ingen vågar tänja. Jag tvekar ett ögonblick, tycker farten är lite för hög (i långdistans ska man köra sitt race annars kan man bränna ut sig), och tåget går. Två sekunder senare har jag bestämt mig och jobbar ikapp. Det här kan vara min biljett till Hawaii – man måste ta risker.

Nu börjar en jakt i hög fart, drygt 40 km/h den närmaste 40 minuterna, Jag ligger sist men där framme körs det om stup i kvarten. I det kuperade partiet efter lagunen tappar malaysiern framför sin kedja när han ska växla, jag hinner precis undvika krock och kör om på insidan. Blir skärrad då det är regelbrott men ingen har sett nåt. Vi kommer ut på andra sidan och nu börjar regnskogen och platten. Farten börjar ta ut sin rätt på några, själv ligger jag som trea/fyra i vår tiomanna grupp, platta banor är min specialitet. När vi svänger in på avstickaren mot krokodilfarmen släpper nr 25. Jag ser också belgaren som blir tvåa komma från andra hållet – det är drygt en kvart upp till täten efter 60 km alltså, utmärkt!

På avstickaren blir jag avhängd av de återstående två killarna. Jag vänder vid vändpunkten och kan studera hur de andra kompisarna ligger till. Först kommer Uwe, sedan Simone med Shanna strax bakom, heter man Armstrong och kommer från Texas så bör man kunna cykla bra. Sist kommer Jörg.

På den långa raksträckan tillbaks till Kuah är det en fartfest för mig. Ryggen ömmar nu klart men jag kan ännu ligga i tempobågen och trycka på. Jag jagar ikapp sakta flera framförvarande, avstånden är stora mellan oss nu. Farten ligger mellan 37-38 km/h och det känns okej. När jag kommer ikapp australiskan Angela Milne som jag körde jämnt med i Zürich 2001 så morsar jag. Överallt står folk längs vägen, barnen är gulligast. Hela skolklasser i skoluniformer kantar vägen och skriker ”Hello Ironman”, de sticker ut händerna och jag lyckas ge dem alla fem. När man kastar en tom cykelflaska åt dem har jublet inga gränser. Ett par apor springer över vägen och tittar upp nyfiket på mig. Det är fruktansvärt hett och när jag tömmer en flaska över huvudet svalkar det himmelskt.

In mot Kuah värker ryggen rejält. Jag vet att det kommer att bli stora problem snart. Jag varvar precis framför hotellet, morsar på syrran och säger att ryggen håller på att balla ur. Hon manar bara på. Det har tagit 2:37 att köra första varvet och snittet är runt 35 km/h. Jag får min matpåse och får själv riva sönder den för att komma åt flaskorna, gelsen och energikakorna. Med fullpackad cykel ska de två backarna betvingas igen – toppen. Jag får sällskap av en marshall på sin skoter och säger att jag tycker att de borde ha special-need stationen på backkrönet så vi slapp köra uppför fullastade, när jag skämtar om att jag kan bli diskad för pacing skrattar han och lämnar mig.

Andra varvet blir betydlig tuffare och ensammare. Det värker hemskt från ryggen och jag klarar av bara korta stunder i tempobågen, sitter upp nu och tar varje chans att stå – den enda ställningen som är bekväm. På väg mot Cenga igen passerar Uwe mig med ett ”Come on Britney!”. Han har ett bra spinn och ser stark ut. Jag blir passerad långsamt av flera. Vid flygplatsen köper jag mig lite tid när han stannar för en kisspaus.

Andra varvets avstickare till krokodilfarmen blir en plåga. Jag biter på cykeltröjans krage för att kunna ligga på tempobågen. Australiskan med nr 25 passerar mig igen. Till råga på allt gör jag ett blunder och missar att plocka upp två flaskor med vatten – den jag får är bara fylld till hälften. Känner tungan klistras mot gommen av uttorkning och paniken är nära, det är vansinnigt hett nu – mitt på dagen om det är +35 eller +36 är endast en akademisk fråga.

På rakan hem passeras jag av en äldre australisk herre som uppmanar mig att ligga på bågen för att det ska gå fortare, jag svarar att jag vet det men att min rygg inte vill det. Ser skylten 150 km och blir lite gladare att det bara är drygt en timmes plåga kvar. Cykeln är ett tortyrredskap, jag flyttar runt händerna för att hitta något som ska få smärtan att försvinna men inget hjälper utom att stå. Farten är knappt 31 km/h nu. Pulsen är nere på 145 och jag klämmer i några gels med jämna mellanrum för att fylla på energi. Dricker bara vatten till och är glad att magen inte krånglar.

När jag kommer in i Kuah ser jag Luc van Lierde och de andra turbopojkarna springa. Jag peppar mig med att löpningen ska nog bli skönt för ryggen. En tid under 10 timmar verkar inte realistiskt men jag hittar inspiration att jag kan putsa mitt pers istället på 10:37. Uwe kommer i höjd med hotellet jag är nu ca 7-8 minuter efter honom. In på växlingen, funktionärerna tar cykeln och jag springer in med min ombytespåse. Jag hittar en stol och drar på mig strumpor & skor, slänger på kepsen och off we go. Inne i tältet sitter flera killar och ser ut att vila, en kille ligger ner, värmen verkar börja straffa ut några…

Om jag sprang med lätta steg som en alv i Zürich så är det här en besvikelse. Inom några hundra meter vet jag att det blir ett j-la slit, det känns fruktansvärt stelt och det känns som om ryggen är ersatt av ett grovt armeringsjärn. Kilometer nr 2 klockas på 4:50 vilket inger viss tillförsikt om en mara under 4 timmar. Vid backen efter polisstationen är det sedan stopp. Jag går uppför men börjar springa ner igen. Stel som en pinne jobbar jag vidare, jag tar mina gels var 20:e minut och dricker på. Japanen som blir trea springer om mig och jag säger att han är oförskämd pigg, han skrattar vänligt åt komplimangen. Milen klockas på 58 minuter, varje kilometer går trögare och trögare och efter varvningen där jag spexar till musiken (Bootylicious med Destinys Child) inför syrran och hennes tjejgäng i backen börjar jag att gå. Hon såg riktigt ledsen ut när jag förklarade att det inte kändes bra men att jag skulle linka runt så det inte var någon fara. En Ironman bryter man ju inte hursomhelst.

Jag bestämmer mig för att göra det bästa och inte hänga läpp. Klappar varje utsträckt barnhand och gör tummen upp. Får en polis att skatta när jag på låtsas luktar mig under armhålan och gör en grimas. Hejar på ledarna – ser Luc van Lierde springa mot mål. Vinkar på Gillian Bakker som snart också ska ta hem damsegern. Löpningen har blivit en snigelparad till fots. Magen gör ont och är uppsvälld. Något är fel men jag klarar inte av att klura av vad – är det brist på salt, vätska eller energi eller alla tre? Jag börjar dricka kola med vatten och frågar efter salt vilket man inte har på kontrollerna.

Andra varvet blir ingen höjdare, jag försöker uppskatta min tid i mål och kämpar nu för att hinna innan det blir mörkt. Ser Simone springa ute på banan, men även Jörg och Bernie från Kanada, en fd crackmissbrukare som blivit ren och lever för triathlon och sin familj. Han ser otroligt stark ut och manar på mig högljutt som en sergeant från marinkåren när vi möts. Trots att jag går så drar inte folk inte ifrån någon nämnvärt. Alla smälter bort i hettan, och det är massor med folk som promenerar nu. Ut på sista varvet, jag äter kakor, bananer och apelsiner och dricker kopiöst – har inte kissat på hela dagen men lyckas klämma fram något koncentrat efter 35 km som svider som syra i urinröret. Sista vändpunkten nu, det är ett inferno ute längs banan. Ser en japansk kille sitta halv medvetslös på en stol vid en kontroll, ambulanserna åker med påslagna sirener överallt, folk går och ser allmänt slitna ut, är detta helvetet? Jag kyler ner mig som vanligt med vatten och blöta svampar. Av kuriosa klockar jag en kilometer och får 7:45 – inte illa för att gå. Kommer ikapp Elena som joggar. Jag ger henne en av mina blommor som jag fått av ett barn tidigare, den andra skulle min syster få efter målgång. Vi pratar lite och hon säger att jag inte ska känna någon förpliktelse att hålla igen på mitt tempo. Jag försöker springa men efter 50-60 meter gör det ont och jag tvingas gå.

Med ca 3 kilometer kvar bestämmer jag att springa, oavsett hur det känns. Efter promenaden är kroppen i hyfsat skick och jag tar in på folk. Eggad av detta försöker jag springa på mer, är fruktansvärt trött men det gör inget, det är snart över. När jag passerar hotellet med 1,5 km kvar går det undan, jag skruvar upp lite till varje gång jag passerar någon så att de inte ska hänga på. In på hamnvägen med 800 meter till springer jag riktigt bra, jag förvånas över att det först nu känns okej att springa, känns som om jag inte har någon markkontakt alls längre. Svänger in på målrakan med 200 m kvar. Popmusiken pumpar, publiken längs staketen för ett jäkla oväsen, speakern ropar hest och trots min besvikelse börjar jag le och vinka. Jag promenerar över mållinjen och håller banderollen ett tag men kan inte visa någon genuin glädje – jag kan ju så mycket bättre om inte bara ryggen sabbat det.

Jag får min medalj om halsen och en sponsor handduk. En funktionär som är avdelad att ta hand om mig kommer fram och frågar om jag är okej. Jag svarar jakande. Han leder mig bort in i mässområdet vid Örntorget/Datarang Selang. Syrran dyker upp och är jätteglad, hennes glädje smittar av sig och kanske har hon rätt – det var väl inte så dåligt kämpat ändå, det kan ju ingen förneka. Vi tar några bilder innan jag tar en dusch, blir vägd (tappat 3 kilo), får massage och ska äta. Jag känner mig kluven, besviken för att inte heller denna gång ”fått till det” men glad över att jag kommit i mål, ett tag på cyklingen var det riktigt tungt.

Kommentera